Försök tänka dig in i den här situationen: Du har drabbats av en svår, livshotande sjukdom, du vet att det finns en ny medicin som kan hjälpa, lindra, i bästa fall bota, problemet är bara att landstinget säger nej, kostnaden är alldeles för hög. Det finns alltid en bortre parentes.
Det här är ett dilemma som inte bara svensk sjukvård står inför. De skyhöga priserna på nya cancermediciner hotar läkemedelsbudgeten i många EU-länder. Det är inte ovanligt att priset per patient och år hamnar på en miljon kronor. Enligt Sveriges Kommuners och Landstings senaste prognos kommer landstingen och regionerna att gå 800 miljoner kronor back i år.
För någon vecka sedan skrev de båda S-landstingspolitikerna Peter Olofsson, landstingsstyrelsens ordförande, och Karin Lundström, hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande, om de utmaningar som sjukvården i Västerbotten står inför. Kontentan av deras debattartikel: Vi måste på olika sätt reducera våra kostnader för att få råd med morgondagens sjukvård. (Norran 15/10 2015)
Ännu tydligare var Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens nyligen avgångne generaldirektör. I en intervju i Dagens Nyheter (22/10 2015) konstaterade han bland annat att vi måste tala öppet om nödvändiga prioriteringar, diskutera likvärdigheten och ta hand om personalen.
Med en underfinansierad sjukvård är de frågorna nödvändiga att diskutera. Om inte finns det en risk att de patientgrupper som ropar högst, som lobbar framgångsrikast får mest.
Det finns några etiskt mycket komplicerade frågor att ta ställning till: Hur mycket är vi till exempel beredda att betala för att någon vi inte känner ska leva några månader, kanske något år till? Självklart, ett människoliv kan inte, får inte, på det här sättet mätas i pengar, men …
Men skulle också kunna uttrycka det så här: Hur stor sjukvårdens självfinansieringsgrad – både egenavgifter och försäkringslösningar – blir kommer att avgöras hur mycket den politiska majoriteten i ett landsting/en region tror att de kan höja skatten utan att straffas av väljarna.
Det bästa vi kan göra – politiker, tjänstemän och andra makthavare, sjukvårdspersonal, patientorganisationer och helt vanligt folk – är att följa den avgående generaldirektören Lars-Erik Holms råd: diskutera öppet och förutsättningslöst vilken vård som ska ingå i det offentliga åtagandet och varför den jämlika svenska vården, den som ska ges ”på lika villkor för hela befolkningen” och där ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”, inte gör det.
Vi måste utgå ifrån att den ekonomiska kakan inte är obegränsad. Vi måste också utgå ifrån att många nya, dyra mediciner mot cancer kommer ut på marknaden de närmaste åren. Då är frågan: skattechock, mer självfinansiering eller låter vi dyra behandlingar tränga undan andra vårdkategoriers önskemål och behov.
Det är den frågan som sjukvårdens politiker har att ta ställning till. Jag ska vara ärlig: jag avundas dem inte.