Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i talarstolen under gårdagens riksdagsdebatt.
Kommer du ihåg den gamle proggaren Anders Fugelstads svensktoppshit ”Ingenting är längre som förut?”.
De partiledare som gör det hade kunnat gnola på den på väg in till onsdagens partiledardebatt, riksdagsårets första.
Nuförtiden är det inte två politiska block som står mot varandra. Det är minst tre. Därmed har allt blivit så mycket rörigare. Flera partier har svårt att hitta sin roll i det nya politiska landskapet. Och har de hittat den, så är de inte nöjda.
Om Januariöverenskommelsens fyra partier trodde att samarbetet skulle bli en hit hos folket, så trodde de fel. Om de trodde att väljarna skulle belöna dem för att de ”tog ansvar för Sverige”, så trodde de fel. Det är bara Centerpartiet som kan uppvisa stabila opinionssiffror. Men så var det också det parti som redan från början hade starkast stöd för S/MP-samarbetet hos väljarna.
Socialdemokraterna har problem, Miljöpartiet har större, men det är Liberalerna som har de största. Partiet dväljs fortfarande kring fyraprocentsspärren, partiledarbytet från Jan Björklund till Nyamko Sabuni innebar inget opinionsmässigt lyft och det är ingen större hemlighet att partiledningen helst sluppit samarbeta med socialdemokrater och miljöpartister.
Det börjar bli bråttom för Liberalerna. Nyamko Sabuni hade chansen att profilera både sig själv och partiet i söndagskvällens partiledardebatt i SVT. Den chansen tog hon inte. Det gjorde heller inte gruppledaren Johan Pehrson, som fick agera ”partiledare” i onsdagens partiledardebatt. Eftersom Sabuni inte sitter i riksdagen var hon tvungen att följa debatten från åskådarplats.
Men det finns också det som är precis som förut. Oppositionen anklagade regeringen för att inte ha kontroll på Sveriges problem. Statsminister Stefan Löfven gav av förklarliga skäl en mycket ljusare och mer positiv bild av vart Sverige är på väg. Och när den egna vokabulären inte räckte till citerade han (fritt) den förre S-ledaren Göran Persson: ”Ingen ska lämnas efter.”
Varken i söndagskvällens partiledardebatt i SVT eller i onsdagens i riksdagen imponerade Stefan Löfven. Det behöver en statsminister göra. Det framstår allt tydligare att det är oppositionen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet som äger problemformuleringen: ökande arbetslöshet, växande kriminalitet och en ”ohållbar” invandringspolitik. KD-ledaren Ebba Busch Thor spädde på med växande vårdköer, brist på platser i äldreboenden och en underfinansiering av polis, åklagare och domstolar.
Lägg därtill en hotande elbrist i delar av Sverige, konfliktytan mellan stad och land och att stora budgethål blottar sig i svensk kommunsektor de närmaste åren.
Att Moderaterna hoppade av förhandlingarna om åtgärder mot de kriminella gängen, och hotar att hoppa av energiöverenskommelsen, förstärker bara bilden av att det är Kristersson och Busch Thor som i dagsläget dikterar problembilden. Regeringen ska vara tacksam för att oppositionen trots allt är förhållandevis svag – och splittrad. Moderaterna och Kristdemokraterna bildar ett block, Sverigedemokraterna ett andra och Vänsterpartiet ett tredje.
Ett år in i mandatperioden finns det ett par intressanta frågor att fundera kring: 1. Håller Januariöverenskommelsen mandatperioden ut, 2. Håller regeringen mandatperioden ut, 3. Håller sig Centerpartiet utanför regeringen. Med tanke på partiets budgetframgångar vore det klädsamt om C tog ansvar för sin politik – även i regeringsställning.