FOTO: ANN-THERESE TJÄRNLUND/NORRAN
Det finns ibland anledning att stanna upp ett tag, reflektera över dåtid, analysera nutid och framtid och ställa sig frågan hur ett 70-årigt maktinnehav – inte sällan med egen majoritet – påverkar ett parti, synen på politiken och förhållandet till själva maktutövandet.
På måndagskvällen lättades det på förlåten. Socialdemokraterna i Skellefteå berättade vad många redan kunnat gissa sig till; att det blir Monica Widman Lundmark (bilden), 51 år, bosatt i Byske, rektor på Medlefors folkhögskola, som blir Skellefteås andra kommunalråd. Ett manligt och ett kvinnligt, precis som S hela tiden sagt att de vill ha det, kvoterat och klart.
Därmed inte sagt att det är en dålig lösning, eller att Monica Widman Lundmark skulle vara fel kvinna (eller person) på posten, även om hennes politiska meriter på det kommunala planet inskränker sig till att ha varit ersättare i kommunstyrelsen sedan en tid tillbaka. Om Socialdemokraterna gjort ett klokt val får framtiden utvisa.
Allt detta naturligtvis under förutsättning att Socialdemokraterna vinner valet och får behålla makten i kommunen, med egen majoritet eller tillsammans med ett eller flera andra rödgröna partier. Det är svårt att se S tappa makten.
Vilket leder tillbaka till frågan hur ett 70-årigt maktinnehav påverkat ett parti, synen på politiken och förhållandet till själva maktutövandet. All makt korrumperar, så är det bara, om inte i ekonomiska termer, i tjänster och gentjänster, så i varje fall i synen på makten, på sig själva som maktbärare med problemformuleringsinitiativ och synen på hur makten utövas.
När P4 Västerbotten intervjuade Katarina Köhler, arbetarekommunens ordförande i Skellefteå, konstaterade hon att representantskapet tyckte att Monica Widman Lundmark var ”en bra representant för Socialdemokraterna”. Det var därför som hon hade valts, tillsammans med hennes ”kompetenser, kunskaper och erfarenheter”.
Stanna upp en stund och begrunda vad Katarina Köhler säger. Hon och representantskapet tycker att Monica Widman Lundmark är en bra representant för Socialdemokraterna – inte för Skellefteå kommun, utan för Socialdemokraterna. Med andra ord: först och främst partiet, sedan kommunens väl och ve, vilket man kan tycka är en något märklig prioritering. För visst är det så att en politiker har ett uppdrag från väljarna; att på olika sätt representera kommunen, inte partiet.
Förhoppningsvis handlar det om en felsägning eller tankevurpa av Katarina Köhler, men det säger ändå någonting om hur S i Skellefteå ser på partiet, politiken och själva maktutövandet.