Vill man spetsa till det kan man säga att president Barack Obama fick en pangstart på sitt tal till nationen, State of the Union. Ett dygn tidigare hade Nordkorea genomfört ett tredje kärnvapenprov. En händelse som ser ut som en tanke, och som säkerligen var det också. En hälsning från den totalitära nordkoreanska regimen till det amerikanska folket: er president må vara mäktig, men det är vår också. Obama nöjde sig med att varna Nordkorea utan att vara speciellt precis.
Det brukar sägas att amerikanska presidenter varken går till historien eller vinner val på sin utrikespolitik. Därför kom det inte som någon överraskning att Obama ägnade mycket tid åt inrikespolitiska frågor, inte minst hur han med hjälp av skatte- och utbildningsreformer, investeringar i infrastruktur, varuproduktion och förnybar energi, ett byggprogram och höjda minimilöner, vill få fart på den amerikanska ekonomin. Han vädjade också till kongressen att stödja planen.
Den intressantaste delen av Obamas tal handlade dock om klimat och energi. Demokraterna lyckades i presidentvalskampanjen tona ner skillnaderna mellan Obama och Mitt Romney i synen på miljöfrågor. Nu när Obama inte längre behöver riskera att inte bli omvald tycks hans ambition vara att sätta en tydlig miljöpolitisk agenda. Han gick så långt att han hotade med ett presidentdekret, ett sätt att kringgå kongressen.
En miljöfråga som aldrig blev någon fråga (mer än på delstatsnivå) är vad USA ska göras med de enorma fyndigheterna av främst naturgas, men även olja, i delstater som Ohio, hårt drabbad av arbetslöshet sedan den amerikanska stålindustrin kollapsat. Tack vare nya metoder att utvinna gas och olja ur skifferlager skulle USA i teorin kunna bli helt självförsörjande på fossila bränslen inom en 10–20-årsperiod. Problemet är bara att utvinningen är en oerhört smutsig (och miljöfarlig) hantering och att en sådan knappast skulle minska de amerikanska utsläppen av växthusgaser. Men det skapa nya arbetstillfällen. I höstats sa Romney ja, mer eller mindre utan förbehåll. Obama var betydligt mer tveksam, dock utan att helt stänga dörren, förmodligen av valtaktiska skäl.
Barack Obama har insett vad så många redan insett, och vad många fler, inte minst amerikaner, borde inse: att miljöförstöringen, sett i ett brett perspektiv, måste stoppas, att utsläppen av växthusgaser måste minska. Samtidigt som den ekonomiska utvecklingen och tillväxten inte kan tillåtas att stagnera. Om det är det avtrycket Barack Obama vill gå till historien med, att han var den första amerikanska presidenten som på allvar tog tag i miljöfrågorna, ja, då är världen bara att gratulera.