Fredrik Stenberg, ordförande i för- och grundskolenämnden i Skellefteå, gick i sitt förstamajtal till hårt angrepp mot de högerkonservativa och nationalistiska krafterna.
Det är alltid intressant och lärorikt att backa bandet.
Alltsedan 1890 är 1 maj arbetarrörelsens stora högtidsdag. Premiäråret arrangerades demonstrationer på 21 platser landet runt. I Stockholm tågade runt 30 000 mot Gärdet. Där väntade ytterligare 20 000 för att lyssna till inalles åtta talare, bland dem socialisterna Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm, och liberalerna Fridtjuv Berg och David Bergström.
Med åren har det glesnat i leden. Att påta i trädgården, skrapa båten, städa bilen och grilla i sommarstugan lockar uppenbarligen mer än att taktfast tåga till tonerna av ”Arbetets söner”.
Skellefteå är inte bortskämt med ministerbesök på 1 maj. Den stjärnglans som statsminister Stefan Löfven i år spred i Umeå kan förstås inte Fredrik Stenberg, ordförande i för- och grundskolenämnden i Skellefteå, matcha. Man kan fundera varför inte fler ministrar hittar hit: Om det handlar om rent praktiska omständigheter, som dåliga förbindelser, eller om det helt enkelt bottnar i partitaktiska överväganden, att den eventuella glans som en minister kan sprida inte behövs i Skellefteå med sin starka S-majoritet.
För 129 år sedan handlade det om åtta timmars arbetsdag. Nu handlar det om välfärdsmiljarder, familjevecka, fler poliser, fler lärarassistenter, satsningar på tjej- och kvinnojourer, en ”historisk satsning” på infrastruktur, vårdköer och psykisk ohälsa, personlig assistans, satsningar på försvaret och högre pensioner.
Det vill säga i princip det som Socialdemokraterna gick till val på.
Det vilar ett mångtydighetens skimmer över dagens förstamajfirande, inte minst när regeringen är S-ledd. Vad socialdemokratin egentligen gör är att de kritiserar sig själva för sina egna tillkortakommanden. Därmed är kritiken mot dagens samhälle nedtonad. Extra känsligt blir det en mandatperiod som denna när Socialdemokraterna är beroende av Centerpartiet och Liberalerna för att slippa flytta ut ur regeringskansliet.
Så här sammanfattade Fredrik Stenberg det hela: ”Vi ska vara stolta över den politik vi bedriver. Men gudarna ska veta att allt regeringen genomför i grunden inte är socialdemokratisk politik.” Men, fortsatte han, hellre det än ”en regering helt beroende av högerkonservativa och nationalistiska krafter”. Och varnade för utvecklingen i Sverige, och i övriga Europa, där högerextremismen mobiliserar i land efter land och vill återuppväcka en blind nationalism.
Det tycks finnas regler för vad ett förstamajtal får innehålla och vad det inte får innehålla. I en kommun som Skellefteå där det händer mer än på mången god dag hade det varit intressant om den lokala politiken också beretts lite utrymme. Inte minst när det är en lokal politiker bak mikrofonen. Det hade gett talet större relevans för fler.
Med allsköns media på plats hade förstamajtalet varit ett utmärkt tillfälle för Socialdemokraterna att delge lite tankar och funderingar kring, exempelvis, den nya kollektivtrafikplanen, vägbelysningen utanför tätbebyggt område och hur den befarade kompetensbristen ska lösas när Northvolt-fabriken förhoppningsvis blir verklighet.
Det är självklart bra att peka på och demonstrera mot samhällets orättvisor, men än bättre hade det varit om det lokala perspektivet fått i varje fall några rader i det tolv sidor långa talet.