Den goda nyheten är att dödligheten i cancer minskar.
Enligt David Pettersson, som är utredare vid Socialstyrelsen, beror det dels på att de cancersjukdomar som ökar mest har en relativt låg dödlighet, som hudcancer och sköldkörtelcancer, dels på att behandlingarna hela tiden blir bättre.”
Den dåliga nyheten är att köerna till cancervården fortsätter att vara ringlande långa.
Vill man spetsa till det kan man konstatera att om man nu nödvändigtvis ska drabbas av cancer så gäller det att bo i rätt region. Ingen prostatapatient i landet får vänta längre än den i Västerbotten. Samtidigt når regionen genomgående bra resultat för de som diagnosticerats för tjocktarmscancer.
Sommaren 2014 går Sverige mot val. På Dagens Nyheters debattsida presenterar statsminister Stefan Löfven (S) tillsammans med 23 ledande S-politiker fyra konkreta vårdlöften. Ett av löftena handlade om att alla cancerpatienter skulle få behandling inom fyra veckor efter remiss. Socialdemokrater i alla landsting och regioner gick till val tillsammans på detta.
Hur det gick?
Flera cancerköer har krympt något. Men när det gäller prostatacancer har situationen gått från katastrof till någonting ännu värre. De utlovade fyra veckornas väntetid mellan remiss och behandling är i själva verket fyra månader, sett till riket i genomsnitt. I Västerbotten är det än värre. Sämst i Sverige. Här får patienterna vänta i 213 dagar, fem månader längre än målet.
Om prostatacancervården är ett misslyckande på det nationella planet, är det ett enormt misslyckande på det regionala.
Standardiserade vårdförlopp skulle få ner väntetiderna. De beskriver vilka utredningar och första behandlingar som ska göras inom en viss cancerdiagnos, samt vilka tidsgränser som gäller dels för hela förloppet, dels för de olika utredningsstegen. Men det blev inte som politikerna hade tänkt sig. Deras skarpaste förslag fungerade dåligt.
Men det är inte de standardiserade vårdsystem som det är fel på. Snarare handlar det om byråkrati, omoderna it-system, brist på personal och en dysfunktionell organisation. Med den bördan att bära är det inte så konstigt att det ser ut som det gör. Problemen har blivit alltför stora för att kunna hanteras av sjukvårdens personal. Till slut gick det inte att springa fortare.
Problemen är inte lätta att lösa. Det behövs inte en, inte två, inte tre utan en lång rad åtgärder. Ansvaret för att någonting ska hända, i rätt riktning, ligger ytterst hos regionpolitikerna i allmänhet och Region Västerbottens rödgröna majoritet i synnerhet.
I rapporten ”Cancervård” lyfter Cancerfonden fram tre saker som Region Västerbottens politiker kan göra om man på allvar vill minska väntetiderna.
- Lär av andra regioner. Det finns dem som lyckats bättre än andra.
- Kartlägg cancervårdens flaskhalsar och skapa ekonomiskt utrymme för att åtgärda dem.
- Redovisa väntetiderna vid regionfullmäktiges sammanträden. Ingen politiker ska kunna säga att hen ingenting visste.
Om det är en offentlig verbal skamvrå som behövs för att oförmögna politiker ska vakna så är det väl värt det.
Att tvingas vänta 213 dagar på en prostatacanceroperation är inte bara oacceptabelt, det är omänskligt.