Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
Montage: ANN-THERESE TJÄRNLUND
Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
Montage: ANN-THERESE TJÄRNLUND
Så var årets första partiledardebatt avklarad, utan några politiska eller retoriska överraskningar. Mikael Damberg (S) kämpade på i Stefan Löfvens ställe, med enträgen kritik av regeringens konjunkturprognoser och skolpolitik. Gustav Fridolin (MP) nämnde sitt folkhögskolejobb i relation till allsköns politikområden och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) läxade upp kritiker med ironi och myndig stämma.
Inledningsvis berörde debatten inte oväntat arbetslösheten, och Damberg klämde i med den populära kritikerrefrängen om regeringens bristande förmåga att ställa prognoser. Reinfeldt kontrade med att prognoser är färskvara och att den svenska arbetsmarknaden ska ses i relation till en omvärld där det går tydligt sämre. Ett välbekant replikskifte som antyder att varken regering eller opposition har några vitaliserande förslag på hur den växande arbetslösheten ska pareras.
Vad gäller utbildningsfrågan märks att regeringen blir allt mer stressad. Ju längre tiden går desto svårare blir det för utbildningsminister Jan Björklund (FP) att som förklaring återkomma till Socialdemokraternas historiska misslyckanden. Han har utan tvekan en tung poäng i att den negativa spiral som svenska skolor hamnat i startade långt före maktskiftet för sex år sedan, men ju längre tiden går desto mer tveksamt ter det sig att ständigt skylla på ”flumskolan”. Björklund skulle vinna på en värdigare retorik särskilt då det han eftersträvar är en bildande kunskapsinriktad skola.
Den som hade hoppats på pseudodebatt om Annie Lööfs (C) syn på polygami och platt skatt blev tack och lov besviken. Den enda som nämnde något om Centerns numera mytomspunna förslag till idéprogram var Lööf själv. Hon förtydligade i korthet att idéprogrammet ska verka på mycket lång sikt och som namnet antyder inte är någon konkret handlingsplan. I övrigt ägnade hon flera repliker åt Miljöpartiets brist på förståelse för svenska bönders villkor. Det är tydligt att hon och Gustaf Fridolin båda gör anspråk på att vara bäst på grön politik.
Fridolin som var tillbaka från föräldraledighet valde i vanlig ordning att dramatisera många av sina repliker med fall från verkliga livet. Intentionen är så klart att koppla ihop politik och realitet, men inte sällan blir Fridolins snack distraherande, rent av irriterande. Det är lätt att förstå att statsministern dristade sig till att ”avslöja” att Fridolin förutom pappa och lärare är ledamot av Sveriges riksdag och ämnar sitta i regeringen, låt vara att detta var ännu ett exempel på en förminskande härskarteknik från Reinfeldt som statsminister. Intentionen var att avkräva Fridolin på en plan i egenskap av alternativ regeringsföreträdare. En relevant fråga, som inte fick något egentligt svar. Oppositionen passar gärna på att kritisera regeringen för bristande idéer, men de har även själva mycket kvar att bevisa.
Liv Landell Major
