Det tycks blåsa upp till strid i frågan om vinster i välfärdssektorn.
Mycket talar nämligen för att den utredning som Ilmar Reepula – tidigare illrött socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö – leder landar i slutsatsen att det behövs långtgående vinstbegränsningar för hela den svenska välfärdssektorn, vilket i sin tur kan få långtgående negativa konsekvenser.
Det avslöjade tidningen Dagens Industri på måndagen ( 4/7 2016).
Det är en remarkabel omsvängning som Stefan Löfven (S) och hans parti har gjort. För lite mer än tre år sedan, på S-kongressen i Göteborg, stred partistyrelsen framgångsrikt mot vinstkritikerna.
Sedan dess har tonläget successivt förändrats. Nuförtiden talar statsminister Löfven hellre sarkastiskt om att ”vi har 60 000 barn som är till salu på börsen” (partiledardebatten i SVT i maj).
Riktigt var förslaget landar, hur mycket vinst en ägare ska få ta ut, om någon vinst alls, är fortfarande oklart.
Det är i grund och botten alls ingen orimlig tanke att begränsa välfärdsföretagens möjligheter att plocka ut vinst. Att helt förbjuda det strider däremot mot alla företags grundläggande målsättning – att göra ett bra arbete och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet.
Det är en svår balansgång som Stefan Löfven och kompani har att gå. Vill regeringen vara säker på att få igenom förslaget får det inte vara alltför vinstbegränsande, det räcker inte med Vänsterpartiets trogna stöd. En borgerlig allians, redo för strid, kan tillsammans med Sverigedemokraterna köra över regeringen.
Då lär vinster i välfärden bli en av de hetaste frågorna i valet 2018.
Det svårt att bli riktigt klok på hur Socialdemokraterna tänker i den här frågan. Hittills har ingen S-politiker lyckats med konststycket att, på ett trovärdigt sätt, förklara varför det är helt okontroversiellt att byggföretag håvar in och delar ut skattepengar till sina ägare, när de bygger vägar och skolor åt kommunen, samtidigt som det är oerhört kontroversiellt när privata bolag i välfärdssektorn vill göra likaledes, håv in och delar ut skattepengar till sina ägare.
Till Dagens Industri säger civilminister Ardalan Shekarabi: ”Jag kan bekräfta att vi är fast beslutna om att ta fram en lagstiftning som innebär att vi får ordning och reda i välfärden”. Det är ett ädelt motiv, ordning och reda i välfärden, men slentrianmässigt, precis som alla andra vinstkritiker, tar han felaktigt för givet att det offentliga står för ordning, reda och kvalitet medan det privata står för dess motsatser. Vilket naturligtvis är en lika grov som osann generalisering.
Men vill Socialdemokraterna få bort de privata företagen från välfärdssektorn så är det här en bra väg att gå – om den är framgångsrik återstår däremot att se.
För utan möjligheter till vinster försvinner företagen ett efter ett, och i takt med att företagen försvinner så försvinner också valmöjligheterna inom välfärden, den som en majoritet av Sveriges invånare vill ha, och hela välfärdssektorns utveckling drabbas.
Att begränsa möjligheterna för välfärdsföretagen att plocka ut vinster är, som redan har sagts, ingen orimlig tanke. Det är ändå våra gemensamma skattepengar det handlar om. Svårigheten ligger i att hitta en nivå som både företagen, samhället och medborgarna kan acceptera och tycker är rimlig.
Men att helt slopa dem riskerar att bli en pyrrhusseger, en dyrköpt seger för hela välfärdssektorn och dess utveckling, helt enkelt en ideologins seger över förnuftet.