Kvinnodagen brukar passera ungefär likadant varje år.
De politiska partierna lanserar något halvradikalt förslag, landets kulturscener har ”kvinnotema” och krönikörer skriver artiklar om att vi ska vara glada över att ha kommit långt i Sverige.
Inför 8 mars detta år lär dock alla panelsamtal och analyser präglas av fjolårets #metoo-våg. Kampanjen som tog fart efter att flera kvinnor i Hollywood uppmärksammat producenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp och trakasserier har spridits sig som en löpeld även i Sverige.
#metoo har berört allt från kvinnors situation i filmindustrin och sportvärlden till kvinnliga anställda i vården, i mediebranschen och i skolan.
Många män, namngivna och anonymiserade, har fått sparken som följd av anklagelser och avslöjanden.
Kampanjen har varit en ögonöppnare för många. Att kvinnor i alla möjliga situationer utsätts för kränkande behandling, nedsättande ord och till och med övergrepp, och att detta alltför ofta inte tas på allvar, har kommit upp i ljuset.
Det är bra. Ingen kan längre hävda att man inte visste att sexuella trakasserier kan förekomma överallt. Men det finns ett antal farhågor som alla som välkomnat #metoo-rörelsen måste ha med i bakhuvudetförden framtida debatten om jämställdhet och sexuella trakasserier.
För det första är en inställning att kvinnan alltid har rätt och att hennes historia inte kan ifrågasättas farlig. Främst av den uppenbara anledningen att oskyldiga kan drabbas av orättfärdiga sociala straff.
Men synen att alltid vara på offrets sida – oavsett om det finns bevis eller inte – förstärker också en bild av kvinnor som alltigenom goda, svaga och icke handlingskraftiga människor. Detta går i sig emot feminismens syfte.
Ett annat problem som kan uppstå i spåren av #metoo är att det strukturella anslaget fråntar skyldiga personer det individuella ansvaret. Uppfattningen att sexuella trakasserier är ett allmänt manlighetsproblem leder i förlängningen till att alla män blir skyldiga på ett eller annat sätt.
Därmed är ingen heller personligt ansvarig och kan därför inte ställas till svars.
Det tredje problemet med #metoo är att det finns en risk för att grova övergrepp likställs med allmänt sunkigt beteende från berusade män som fulraggar på krogen. En hopklumpning av detta slag leder dels till att allvarliga brott som våldtäkt bagatelliseras, men också till att tämligen harmlösa plumpa skämt och liknande överdrivs.
Att utsättas för en pubertal blondinfräckis är tradigt men inte kränkande.
#metoo har gjort mycket för jämställdheten.
Nu gäller det att ta vara på dess positiva sidor.
Karin Pihl