FOTO: CASPER HEDBERG/SVD/SCANPIX
Bra regionalpolitik handlar i mångt och mycket om en förmåga från politikens sida att kunna placera in till synes små beslut i ett större sammanhang, att vara medveten om att en skola som läggs ner på landsbygden inte bara handlar om barn som dagligen ska bussas till en ny skola någon annanstans. Att det handlar lika mycket om känslan av att betraktas som andraklassens medborgare, att inte vara lika mycket värda som stadsborna.
En gång i tiden medverkade Televerket till att göra Sverige lite rundare. Successivt infördes en enhetstaxa, det blev lika dyrt (eller billigt) att ringa ett lokalsamtal som det var att ringa från Skellefteå till Ystad. Med åren har Sverige åter blivit mer avlångt, konflikterna mellan stad och land, mellan nord och syd har accentuerats och man måste gå långt tillbaka i tiden för att hitta en regering som valt att satsa på landsbygden (om det överhuvudtaget funnits någon sådan). På senare år har den borgerliga regeringens röstfiske i befolkningstäta storstadsregioner lämnat stora delar av Sverige mer eller mindre åt sitt öde.
Men bra regionalpolitik handlar inte bara om en kustnära järnväg från Umeå och norrut, om en ny E 4-dragning förbi Skellefteå eller andra storvulna infrastrukturprojekt. Det handlar heller inte bara om att ge landsbygdens många småföretagare bättre villkor och färre blanketter att fylla i. Det handlar i minst lika hög grad om hur kommunerna agerar, i det här fallet Skellefteå kommun, om man från fullmäktiges sida tänker på, och är medvetet om, hur besluten uppfattas av alla som valt att bo utanför stadsgränsen. Beslut som går emot landsbygden blir ofta en symbol för en stadsmakt – med d, inte t – som bryr sig betydligt mer om staden än om landet.
De senaste åren har skolorna på landsbygden i Skellefteå kommun lagts ner i en vad många uppfattar hiskelig fart – inte utan protester. Men varför är det alltid skolorna på landet som ska läggas ner? Varför gör man inte tvärtom någon gång, lägger ner en skola i stan och skjutsar ut eleverna på landet i stället. Samtidigt läggs skötseln av tidigare kommunala vägar över på vägföreningar. Och nu i veckan drog debatten om kommunens mörkläggning av småbyarna (gatljuset släcks) igång igen. Den här gången i Djupliden. Ingen stor sak om man bor i stan, men i Djupliden är det det.
Undrar förresten om Skellefteås nya kommunalråd Lorents Burman (S), själv bondson från Nike utanför Norrlångträsk, tänker göra någonting åt saken, eller om han kommer att foga in sig i den långa kö av politiker, från allehanda partier, som ena dagen säger sig kämpa för landsbygden för att i nästa stund i kommunala beslut medverka till ökande klyftor mellan stad och land.