Skellefteå behöver agera klokt, gasa och bromsa samtidigt.
Först kom tjäran, sedan kom guldet, nu kommer batterierna.
Tjäran var den första stora exportprodukten, guldfyndet i Fågelmyran 1924 lade grunden till vad som i dag är Bolidenkoncernen och batterifabriken Northvolt är framtidens ”guldgruva”.
När Northvolt sommaren 2018 meddelade att man ville bygga en batterifabrik i Skellefteå förändrades allt. Plötsligt låg befolkningsmålet – 80 000 invånare till 2030 – inom räckhåll.
På tisdagen var det dags för kommunfullmäktige att ta ställning till Skellefteå kommuns budget 2020 och plan 2020–2024. Även om Northvolt inte nämndes i varje mening, inte ens i varje inlägg så var Europas största fabriksetablering väldigt närvarande i debatten. Vi ska vara glada att vi har Nortvolt, nu när vi är på väg in i en lågkonjunktur, konstaterade kommunalrådet Lorents Burman.
Så kan man uttrycka det, och det ligger naturligtvis mycket i vad Lorents Burman säger. Men risken att Skellefteå drabbas av växtvärk, att man får svårt att klara av sina åtaganden, både vad gäller investeringar och drift, får inte underskattas. Frågan är om kommunen i allmänhet och den socialdemokratiska majoriteten i synnerhet tagit tillräcklig ekonomisk höjd.
Absolut, menade Lorents Burman, och lovprisade budgeten. Samtidigt som bland andra oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) och Miljöpartiets språkrör Hans Brettschneider tyckte att det borde ha prioriterats bättre i den kaka som finns, både vad gäller drift och investeringar.
Sverigedemokraternas gruppledare Markku Abrahamsson gick ett steg längre och ifrågasatte det kloka i ett växande Skellefteå. Kostar mer än det smakar, menade han.
Som budgetdebatt betraktad så blev det en ganska tam historia. Det hettade väldigt sällan till. Kommunfullmäktiges ordförande Tomas Marklund (S), som ledde sitt sista kommunfullmäktige innan han drar sig tillbaka med ålderns rätt, hade en förhållandevis lugn afton.
På riksplanet har Socialdemokraterna blivit liberala. Det har de inte blivit i Skellefteå, även om partiet under Lorents Burmans och Maria Marklunds ledning tagit åtskilliga steg åt höger. Synen på vad kommunen ska göra och inte göra har förändrats. Trots det går en av de politiska skiljelinjerna här. Alliansen ser gärna att kommunen gör mindre, det privata näringslivet mer.
En annan skarp skiljelinje går vid Centrumbron. Onödig, enligt Alliansen och Miljöpartiet. Nödvändig, enligt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den kommer bara att föra in mer trafik i centrum, enligt Alliansen och Miljöpartiet. Inte alls, enligt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Biltrafiken kommer att öka. Avsevärt, enligt kommunens egna prognoser. Frågan som måste ställas är var man vill ha den trafiken. I närheten av centrum på två broar – Victoriabron och Centrumbron – eller bort från centrum. Det är bara att välja: en stad i första hand anpassad för bilar eller en stad anpassad för fotgängare och cyklister.
En lågkonjunktur är på ingående. Nu gäller det för den socialdemokratiskt ledda majoriteten att agera klokt, att gasa och bromsa samtidigt. Det behövs bostäder, skolor, vatten och avlopp, vägar och broar (var de än byggs) och en hel del annat. Samtidigt som skatteintäkterna riskerar att minska. Kommunen kan heller inte gå ner på sparlåga, skjuta på investeringar.
En utmaning, absolut. Den politiska ledningen kommer att sättas på svårare prov. Om de är vuxna uppgiften återstår att se.