Hur kan en organisation som består av USA och våra grannländer ses som omöjlig för Sverige att delta i? Foto: Markus Schreiber/AP Photo/TT
En bra problemlösningsstrategi är att först analysera läget.
Och sedan fatta beslut om den rimligaste lösningen på eventuella problem.
Denna strategi verkar dock inte gälla Sveriges säkerhet.
I fredags presenterade ambassadör Krister Bringéus sin utredning ” Säkerhet i ny tid” om Sveriges säkerhetspolitiska och militära samarbeten. Timmarna innan slog utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) fast på DN Debattatt Socialdemokraterna utesluter ett svenskt medlemskap i Nato.
Det är högst märkligt varför regeringen låter utreda vad som händer i vår nära omvärld när det stora regeringsbärande partiet är helt ointresserat – eller oförmöget – att ens öppna för ett internt och offentligt samtal om Nato.
Enligt direktiven till utredningen ska ”den militära alliansfriheten inte utvärderas”.
Samtidigt brukar Peter Hultqvist lyfta fram att det bilaterala samarbetet med USA är centralt för Sverige.
Supermakten i väster har världens starkaste militär och är en garant för Europas säkerhet och handel på världshaven. USA är tillika en demokrati och en rik marknadsekonomi. Våra grannländer Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland är alla medlemmar i Nato.
Syftet med alliansen är att dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp. Generalsekreterare är norrmannen Jens Stoltenberg som varit partiledare för Arbeiderpartiet och Norges statsminister.
Hur kan ett medlemskap i Nato vara så farligt?
Är det inte tvärtom farligt att inte vara med i Nato?
Det svenska försvaret har i praktiken avvecklats på 15 år. Krister Bringéus säkerhetspolitiska utredning slår fast att ”den mycket snabba och konsekventa nedmontering av försvaret som gjordes får betecknas som en revolution i det tysta.”
Den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson sa rakt ut i etern 2013 att Sverige endast klarar att försvara sig i ungefär en vecka.
Sedan Berlinmuren föll har kvalificerade förband inom armén reducerats med över 90 procent och förbanden som skulle försvara det svenska territoriet har tagits bort helt. Antalet stridsfartyg och stridsflyg har minskat med två tredjedelar. Bara en fjärdedel blev kvar av hemvärnet.
Samtidigt har Östersjön blivit säkerhetspolitiskt het. Rysslands aggression märks inte bara i Krim och Ukraina – konfrontationerna såväl i luften som i cyberrymden kommer titt som tätt i vårt närområde.
De baltiska staterna är mycket tacksamma för att de lever fria med Natos artikel fem och militärkraft i ryggen. Utredningen pekar på att det nordisk-baltiska samarbetet är relativt outvecklat och att de baltiska länderna tydligt prioriterar samarbetet med USA och Nato.
Finland – som Sverige har den närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relationen med – håller dörren öppen för alla eventualiteter.
Varför kan inte Sveriges socialdemokrater göra detsamma?
Sofia Nerbrand