FOTO: YALONDA M. JAMES/THE COMMERCIAL APPEAL/AP PHOTO/TT
I Umeå laddas det för kulturhuvudstadsåret. Invigning till helgen.
Medan det i Skellefteå laddas för ett kulturhus. Nu är det bestämt var det ska ligga. Kommunfullmäktige hade ingenting att invända mot att busstorget förvandlas till ett kulturtorg. Mycket har redan skrivits, ännu mer sagts och tyckts om denna kulturens kommande högborg, men ytterligare lite funderingar kring kulturen kan väl aldrig skada.
På några få år har inställningen till och synen på kultur bland stadens ledande politiker genomgått en remarkabel förändring. Den tärande kulturen, den som det skulle sparas på, har förvandlats till den i framtiden närande kulturen. Tankegångarna kring kulturen som viktig tillväxtfaktor har anammats. En kvalificerad gissning är att det är kulturnämndens ordförande Carin Lundberg (S) som fått sina partikolleger på andra tankar.
Det hade varit kul att kunna skriva bättre tankar, men det får räcka med andra sådana. För frågan jag under hela processen ställt, och som jag fortsätter att ställa är: om satsningen på kulturhuset är att betrakta som en satsning på kulturen, är det vad kulturen behöver? Ser man till den institutionella kulturen i Skellefteå – Västerbottensteatern, konsthallarna och biblioteket, de tre ben som primärt ska bära kulturhuset – är svaret ja. I annat fall på sin höjd ett tveksamt nja …
Vad det handlar om är investering kontra drift, två helt olika pengapåsar, var slantarna gör mest nytta. Vill man värna den institutionella kulturen ska kronorna och örena självklart läggas på investering, alltså ett kulturhus. Och även om kommunen inte tänkt sig stå för hela kalaset så lär det kosta en rejäl slant. Vill man däremot värna den verksamhet som jazzklubben, filmstudion, orkesterföreningen, teaterföreningen, kammarkören och alla andra kulturföreningar bedriver ska pengarna satsas på drift (= bidragen).
Och vill man satsa på morgondagens kulturkonsumenter och kulturproducenter är det i kulturskolan som pengarna ska satsas.
Att bygga ett kulturhus, och fylla det med institutionell kultur, är att satsa på ett säkert kort, eller rättare sagt säker kultur. Västerbottensteatern, till exempel, har väl inte spelat något som på djupet upprört folksjälen, skapat debatt, det satsas på säkra kort. Att bygga ett kulturhus handlar också om att skapa någonting av bestående värde, ett hus brukat ju, väl underhållet, kunna stå i ett par sekel. Däremot är en enskild konsert, balett, film eller teaterföreställning någonting som bara lever för stunden. Ur den aspekten är det rätt att satsa på ett kulturhus, men frågan är om kulturlivet i stort är förtjänt av en kulturkoloss i centrum.