Förhandlingarna kring regeringsfrågan har varit både långa och låsta.
Men i helgen sa först Centerpartiet och sedan Liberalerna ja till en mittenregering med S-ledaren Stefan Löfven som statsminister.
Ett tag såg det ut som onsdagens planerade omröstning skulle bli en ren formsak. Sedan tog V till orda och hotade med att inte släppa fram Löfven, vilket skulle stoppa en S-MP-regeringen med stöd av Centerpartiet och Liberalerna.
Samma budskap upprepades efter att V-ledaren Jonas Sjöstedt träffat talman Andreas Norlén: ”Så som situationen är nu, när det gäller att försöka trycka ut oss från normalt politiskt inflytande, så är vi inte där. Vi söker därför vägar framåt. Vi kommer att använda de kommande dagarna för att hitta lösningar, vilket jag är övertygad om att Löfven också vill ha.”
Samtidigt poängterade Jonas Sjöstedt, gång efter annan, att Vänsterpartiet vill se Stefan Löfven som statsminister. Det blev ett ”mjukisnej”.
Men frågan är inte bara vad som krävs för att V ska trycka gult, rösta avstår.
Frågan är också vad L och C eventuellt kan tänka sig gå med på för att blidka Vänsterpartiet.
Exakt vad Sjöstedt kräver för att släppa fram Löfven är en ännu så länge väl förborgad hemlighet. Men med hög sannolikhet handlar det bland annat om att reformer som S och V förhandlat fram under föregående mandatperiod, och som plockats bort från 73-punktsöverenskommelsen, ska återinföras. Och att det tydliggörs att det fortsatt är aktuellt med ett S-V-samarbete.
Helt plötsligt är det Löfven som sitter med Svarte Petter på hand. Och inte bara en Svarte Petter, utan en hel kortlek med förlorarkort.
Han måste blidka trilskande och tandgnisslande vänsterpartister, samtidigt som hans eftergifter måste sanktioneras och accepteras av både centerpartister och liberaler som gjort upp med S för att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte ska få något inflytande över politiken.
Vad Jonas Sjöstedt sa var naturligtvis intressant, än intressantare var vad han inte sa. För han stängde inte dörren helt. Han villkorade till exempel inte att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna skulle förhandlas om. Snarare är han ute efter att mildra formuleringarna.
Stefan Löfven poängterade också på sin pressträff att överenskommelsen med MP, C och L står kvar. Men att han kan samarbeta med V i frågor som inte omfattas av överenskommelsen.
Förhoppningsvis nöjer sig Jonas Sjöstedt med det, och ett löfte från Stefan Löfven om fortsatt samarbete. Om C och L köper det är en helt annan sak, men troligen blir de tvingade att göra det, de har inget annat val. Och med så mycket liberal politik som det finns i överenskommelsen hade det varit oklokt att i elfte timmen dra sig ur.
Samtidigt som det strategiskt sett är ett högriskspel. Inte bara för Centerpartiet och Liberalerna utan också för Stefan Löfven som nu slits mellan två ytterligheter; Vänsterpartiets mer eller mindre planekonomiska lösningar, och två partier liberala partier som står för en mer marknadsinriktad ekonomisk politik.
När Stefan Löfven lämnade ordförandeskapet i IF Metall för att bli partiledare för Socialdemokraterna omgavs han av ett rykte som sa att han var en förstklassig förhandlare. Ska han lyckas sy ihop den så kallade januariöverenskommelsen är det dags att han lever upp till sitt rykte. Av talmannen Andreas Norlén har han fått en senkommen julklapp: ytterligare 48 timmar att komma överens.