Det var säkerligen inte bara Annie Lööf och Jan Björklund som kände sig obekväma när de skulle navigera i det nya politiska landskapet.
Årets första partiledardebatt.
Trevande i ett nytt politiskt landskap där de gamla blocken fallit.
I ett Sverige som har en hel del samhällsproblem att hantera. Där Centerledaren Annie Lööf och Liberalernas ledare Jan Björklund påbörjat sin svåra balansakt. Å ena sidan har de inlett ett samarbete med den nya rödgröna regeringen, å andra sidan har de försäkrat att de kommer att agera som oppositionspartier. De sedvanliga attackerna på Stefan Löfven var nedtonade.
Med nya allianser som bildats, och gamla som spruckit, blev det en spännande debatt. Nya revir behövde markeras och markerades.
Statsminister Stefan Löfven attackerades från både vänster och höger. KD-ledaren Ebba Busch Thor lät understundom som en tvättäkta ”gråsosse” (ursäkta uttrycket), och citerade gladeligen Blå Tågets klassiker ”Staten och kapitalet” från 1972, ett landmärke i proggmusiken.
Mycket av debatten kom självklart att handla om de 73 punkter som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna enats om i Januariöverenskommelsen. Men den som hade hoppats på några avgörande antydningar hur C och L fortsättningsvis ska agera blev förmodligen besvikna. Den från Lööf utlovade konstruktiva liberala oppositionen såg man inte mycket av.
Förhoppningsvis kommer den längre fram, när konturerna av mittensamarbetet klarnat. Om inte går såväl Centerpartiet som Liberalerna tunga år till mötes. Det värsta som kan hända är att de, likt Miljöpartiet under den förra mandatperioden, hamnar helt i skuggan av av Socialdemokraterna. Frågan är om Liberalerna överlever nästa val med en sådan utveckling.
Noterbart är också med den försiktighet som de forna Allianspartierna angrep varandra. Det kan tolkas som att den borgerliga bakdörren står på glänt, om mittensamarbetet krackelerar. Nu blev det mest en intern borgerlig tävling om vem som är borgerligast: M och KD eller C och L.
Nej, den som var ute efter verbal spänning och dramatik fick leta på annat ställe. V-ledaren Jonas Sjöstedt ville veta om M-ledaren Ulf Kristersson var beredd på att fälla regeringens förslag om slopad värnskatt, och därmed också regeringen. Men det var han inte: ”Jag avsätter gärna regeringen med dig varje dag, men inte på grund av att värnskatten slopas. Det är ju bra”, sa han.
SD-ledaren Jimmie Åkesson, om inte bönade och bad, så i varje fall vädjade till Kristersson att han skulle medverka till att bilda ett konservativt block. Det ville han, tack och lov, inte göra. Surt konstaterade Åkesson att det var märkligt att ”Moderaterna kallar sig liberalkonservativa, men vill inte samarbeta med konservativa”.
Men han var inte den enda partiledaren som var besviken, gnällig och grinig. Jonas Sjöstedt var det, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor likaså. Av förklarliga skäl. Sjöstedt använde sin besvikelse till lågmälda, välformulerade inlägg. Han var utan tvekan partiledardebattens stora vinnare i sin fria roll som kritiker på vänsterkanten.
Den första partiledardebatten efter Januariöverenskommelsen är avklarad. Nästa partiledardebatt är i juni, om man räknar bort debatten med anledning av valet till Europaparlamentet.
Innan dess måste Centerpartier och Liberalerna komma underfund med hur de ska kunna stödja den rödgröna regeringen samtidigt som de ska vara oppositionspartier. Om de inte lyckas med det konststycket kommer Moderaterna och Kristdemokraterna förr eller senare att utmåla regeringsunderlaget som bräckligt och handlingsförlamat.