Man kan vända sig till Bibelns visdom: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se (Hebreerbrevet 11:1).
Men man kan också vända sig till Robert Brobergs dito: Målet är ingenting vägen är allt (Robert Brobergs höjdare).
Både Bibeln och Robert Broberg citerades när kommunfullmäktige klubbade igenom utvecklingsstrategin ”Skellefteå 2030”. Nu år målet satt, grunden är lagd, nu ska vägen börja stakas ut.
Hur trovärdigt är målet 80 000 invånare 2030?
Det är det som är den stora frågan. Kommunalrådet Lorents Burman (S) började sväva på målet redan innan strategin hade klubbats igenom. Han sa någonting i stil med: kanske når vi inte 80 000, kanske når vi bara 77 000 eller 82 000. Därmed var den politiska brasklappen inkastad.
Visionen Skellefteå 2030 kommer att bli ett gigantiskt test på socialdemokraternas regeringsduglighet på det lokala planet. Ett parti med egen majoritet, ett parti som i mer än ett halvsekel har varit synonymt med makten och med maktutövningen måste börja leverera. Med egen majoritet följer inte bara möjligheter utan även ansvar.
Eller som Folkpartiets gruppledare Andreas Westerberg konstaterade: Jag inte bara efterlyser ett tydligt ledarskap, jag kräver ett tydligt sådant från Socialdemokraternas sida.
För att nå målet 80 000 invånare 2030 krävs det någonstans att bo, någonstans att arbeta (skolan inräknad) och något att göra på fritiden.
Inte ens med den bästa av viljor här i världen kan man säga att visionsarbetet fick någon bra start. Kommunalrådet Lorents Burman var tydlig: Nej, skolan kan inte räkna med några extra pengar, på frågan hur kommunen tänker hantera barn- och grundskolenämndens prognostiserade underskott på drygt 23 miljoner kronor.
Hur ska Skellefteå få en skola i toppklass om det hela tiden ska sparas? Kanske är det så enkelt att skolan är underbudgeterad. Det är troligt med tanke på de återkommande underskotten.
Även om ärendet inte faller inom ramen för ”Skellefteå 2030” skickar det ut signaler, både till personer som kan tänka sig att flytta till och personer som funderar på att flytta från Skellefteå.
S hann också med att säga nej till Andreas Löwenhööks (M) och Johan Söderbergs (M) motion om utmaningsrätt. Inte heller det ärendet faller inom ramen för ”Skellefteå 2030”, men skickar ut väldigt tydliga signaler till företagare.
Även om jag hoppas att Skellefteå klarar målet kommer man knappast att göra det. För när ideologi krockar med den krassa verklighetens krav och önskemål väljer S-majoriteten ideologin.