Det kommer att krävas många handslag över blockgränsen om Sverige inte ska kastas ut i en parlamentarisk kris. Foto: Christine OIsson/TT
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hoppades på nyval nu när decemberöverenskommelsen (DÖ) brutits och ville att de borgerliga partierna skulle ta konsekvensen av sitt handlande och hjälpa till att fälla regeringen.
Av alla scenarier är det nog det minst troliga.
När partiledarna samlades till höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda hade det bara gått två dygn sedan beslutet på rikstinget att Kristdemokraterna skulle lämna DÖ – ett beslut som snabbt följdes av övriga allianspartier.
Men i stället för det tänkbara politiska kaos, som SD uppenbarligen hoppas på, sträcktes det ut händer för samarbete över blockgränsen. Det var förvisso inte många, men de sträcktes ut.
Decemberöverenskommelsen är nödlösningen som förvandlats till en parentes. Det var inte statsminister Stefan Löfvens (S) förstaval och inte den borgerliga alliansens heller. Löfvens målsättning var att få till ett starkt blocköverskridande mittblock och samtidigt spräcka Alliansen, själva sinnebilden och förutsättningen för två borgerliga regeringar. Det vill han nu också.
Den här gången är förutsättningarna bättre. FP-ledaren Jan Björklund har ingenting emot blocköverskridande samarbeten, men ser helst att Löfven sparkar ut Miljöpartiet ur regeringen och inte förlitar sig på stöd från Vänsterpartiet. När Björklund konstaterade att kommande samarbeten kan omfatta ”alla allianspartier eller delar av dem”, sa han allt som behöver sägas.
Det var dock inte bara försonande tongångar i debatten. När till exempel jobbpolitiken, klimatet och Nato diskuterades blev skiljelinjerna blocken emellan väldigt tydliga. När det gäller migrationen och hushållens skuldsättning finns det större möjligheter till samarbeten. Att ta ansvar för Sverige – och hålla Sverigedemokraterna borta från reellt politiskt inflytande – kräver ett givande och ett tagande från båda parter. Sverige saknar sannerligen inte utmaningar.
Nu närmast kommer Sverigedemokraterna att begära misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson (S). Det kommer att röstas ner. Sedan kommer den rödgröna budgetpropositionen att antas utan större dramatik. Frågan är vad som kommer att hända nästa och nästnästa år. Hösten 2017 kommer Alliansen med en gemensam budgetproposition inför valåret 2018 – så är det i varje fall sagt. Då, om inte förr, riskerar Sverige att kastas ut i en parlamentarisk kris.
För att undvika en sådan måste ett antal partier tänka om och tänka till. Politik bygger i mångt och mycket på samtal, förhandlingar och kompromisser. Första nöten att knäcka är hur ett eventuellt blocköverskridande samarbete ska se ut i praktiken. Det hade de borgerliga partierna ingen aning om när de unisont vinkade farväl till decemberöverenskommelsen.
Nu väntar många sena kvällar och långa nätter.