Det stod en tom stol på scenen i Rådhuset i Oslo. Där skulle den kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo ha suttit. Det är den 12 december 2010. Två månader tidigare hade Xiaobo tilldelats Nobels fredspris för sin ”långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina”.
Sedan dess har de norskkinesiska relationerna inte varit kyliga, de har varit permafrostkalla. Enligt SVT sa Cui Tiankai, Kinas vice utrikesminister, att varje europeisk regering som sänder företrädare till ceremonin ”får ta konsekvenserna” (5/11 2010). Eurovisionsschlagervinnaren Alexander Rybak var inte välkommen i landet.
Fyra år är en lång tid, i varje fall tillräckligt länge för upprörda känslor att hinna svalna. Men nu är Kina en av världens främsta diktaturer och i sådana länder glöms inte vad som upplevs som varande oförrätter i första taget. Liu Xiaobo-grälet kastar fortfarande sin djupsvarta skugga över relationerna länderna emellan.
Norge har en ambassadör i Peking. Han heter Svein Sæther och har haft jobbet sedan 2007. Enligt norsk praxis ska han därmed bytas ut. Men nu är inte norsk praxis tillämplig i kontroverser med en av världens främsta diktaturer. Norge vågar helt enkelt inte, enligt Dagens Næringsliv, byta ut honom av rädsla för att värdlandet Kina, som måste godkänna utnämningen, skulle säga nej vem Norge än föreslog. Sådan är diktaturens långa armar.