STOCKHOLM 2011-08-24 Flera personbilar var vid 22-tiden p onsdagskv‰llen inblandade i en olycka p Essingeleden norrut vid Fredh‰llstunneln i Stockholm. Foto: Leif R Jansson / SCANPIX / kod 10020
Nollvisionen är grunden för allt trafiksäkerhetsarbete i Sverige. Målet är att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken.
Det är ett trafiksäkerhetsarbete som har varit framgångsrikt. Sverige tillhör världens trafiksäkraste länder. Förra året tog vägtrafiken 275 liv, enligt preliminär statistik, det är förvisso en liten ökning jämfört med året innan, men den långsiktiga trenden är sjunkande. Riksdagens mål att få ned antalet döda i trafiken till högst 220 till 2020 är inom räckhåll.
Bilarna har blivit säkrare, vägarna likaså, inte minst tack vare mitträcken som förhindrar mötesolyckor, och fartkameror har fått ner hastigheten på tidigare hårt olycksdrabbade vägar.
Men samtidigt som färre bilförare, bilpassagerare och motorcyklister omkommer, ökar antalet dödade bland cyklister, mopedister och gående. Att skydda oskyddade trafikanter borde inte vara så svårt, inte svårare än att skydda de redan skyddade. Säkrare gång- och cykelvägar, hjälmtvång för alla cyklister, bättre trafikundervisning i skolan, och dito information utanför, är förhållandevis enkla åtgärder som skulle kunna spara liv.
Noll är noll och i sig ett orealistiskt mål. Men en vision är också en vision, en idealbild att sikta mot. Att sätta mätbara mål, gärna inom en väl avgränsad tidsram, är en väl beprövad, och stundtals även framgångsrik, metod. Så varför inte införa en nollvision även när gäller andra samhällsproblem: fallolyckor bland äldre, våld i nära relationer, mord, våldtäkter, väntetider inom sjukvården, listan kan egentligen göras hur lång som helst, det är bara fantasin som sätter gränserna.
I samband med jul- och nyårshelgerna är det ju brukligt att få önska sig någonting. Några dagar för sent, men ändå, här kommer en önskan inför det nya året: att Sverige inför en nollvision vad gäller fallolyckor bland äldre.
För precis som inom trafiksäkerhetsarbetet finns det ett par självklara åtgärder som skulle kunna minska antalet fallolyckorna: att alla kommuner fixade ”Fixar-Malte”, personer som åker hem till gamla och hjälper till med vardagliga sysslor som kan vara svåra att utföra på grund av ålder eller funktionsnedsättning, att gångvägar och trottoarer sköttes bättre på vintern och att de äldre fick regelbundna läkemedelsgenomgångar.
I Sverige dör i snitt tre äldre personer till följd av fallolyckor varje dag. Mer än dubbelt så många som dör i trafiken. Och fem gånger fler hamnar på sjukhus efter fallolyckor än efter olyckor i trafiken. Det finns således goda skäl att försöka minska antalet fallolyckor. Samhällskostnaderna är gigantiska, det mänskliga lidandet likaså.