Siffrorna talar sitt eget hemska, ofattbara, surrealistiska språk.
I USA har det sedan 2012 skett 26 masskjutningar med tre eller flera dödsoffer och Barack Obama har under sin tid som USA:s president 15 gånger arrangerat en presskonferens efter en masskjutning.
Feststämningen på gayklubben Pulse i Orlando, Florida, USA, förvandlades på några sekunder till ett inferno. Strax före stängningsdags började en ensam gärningsman, identifierad av myndigheterna som Omar Mateen, en amerikansk medborgare i 30-årsåldern med afghanskt ursprung, skjuta vilt omkring sig inne på klubben.
Kulorna träffar skyddslösa människor, skrik av ångest, skrik av panik och ännu mer skrik.
Minst 50 personer dödades och 53 skadades.
Det som inträffat är naturligtvis i första hand en tragedi för de drabbade och deras anhöriga, vänner och bekanta. Men det är också en feg attack mot människors självklara rätt att kunna älska vem man vill och att få vara sig själv. Ett överlagt massmord på homo- och bisexuella.
Sverige har, tack och lov, hittills varit förskonat från dödsskjutningar liknande den i Orlando. Men även här finns fördomarna, fördömandet av människor som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, uttrycker åsikter som vissa grupperingar i samhället vägrar acceptera.
Det berättas bögskämt på skolgården, historier med rasistiska undertoner runt kring fikaborden på arbetsplatserna. Gränserna för det som är socialt accepterat flyttas hela tiden framåt.
Enligt Brottsförebyggandet rådet identifierades uppskattningsvis knappt 6 270 hatbrottsanmälningar under 2014, vilket är den högst noterade nivån hittills och 14 procent fler än 2013. Hatbrott på grund av sexuell läggning är näst vanligast efter främlingsfientliga/rasistiska motiv.
På sin femtonde presskonferens efter en amerikansk masskjutning betonade president Obama, som så många tidigare, behovet av att skärpa vapenlagarna i USA: ”Vi måste bestämma oss hur vi vill ha det. Att aktivt välja att låta bli att göra något är också ett val”.
Det är så sant som det är sagt. Vi kan låtsas som ingenting, fortsätta skratta åt bögskämt och historier med rasistiska undertoner.
Vi kan också gå den andra vägen: acceptera och bejaka det som är annorlunda, som inte följer gängse normer. För hur mycket vi än slår oss för bröstet och skriker ut att Sverige är ett av världens mest jämställda, mest toleranta länder så är det många minoritetsgrupper som möts av en oförstående omgivning.
Det är lätt att säga, svårare att göra, när hatet, intoleransen och bitterheten växer sig allt starkare.
Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken, konstaterade redan den gamle romaren Vergilius (70–19 f Kr). Det låter fint, och vackert, men har aldrig varit med sanningen överensstämmande. Det är någonting vi säger för att hålla modet uppe efter ytterligare en påminnelse om att död och våld drabbar oss skoningslöst, att vi i princip är lika utsatta som försvarslösa när terrorn slår till.