BALTIKUM 2014-04-01 Incidentberedskap tr‰nas ˆver ÷stersjˆn: SvD ‰r ombord p ett plan i nˆd som lotsas till landning i Litauen av ett amerikanskt F 15-plan, "Eagle 11" (n‰rmast). Detta sedan vÂrt plan fˆrst avvisats ur svenskt luftrum av ett svenskt Gripenplan (planet nedanfˆr) Foto: Yvonne ≈sell / SvD / TT / Kod 30202 ** OUT DN och Dagens Industri (‰ven arkiv) och Metro**
På den gamla, men kanske inte alltid så goda tiden, när Sverige fortfarande försvarades av ett värnpliktsförsvar, kom fienden alltid österifrån under övningarna. Dåvarande Sovjetunionen var lika mäktigt som Sibirien var kallt. En ridå av järn delade upp Europa i demokratier och diktaturer, i onda och goda. Det skulle dröja ända till Sovjetunionens sammanbrott 1991 innan en ny världsordning kunde skönjas.
Sedan kom Vladimir Putin och med honom åter allt frostigare relationer mellan öst och väst. Iskallt blev det efter den folkrättsvidriga annekteringen av Krimhalvön och händelserna i östra Ukraina. Ryssland har blivit allt mer auktoritärt och den ryske presidentens stormaktsambitioner påverkar säkerhetsläget även i Östersjöregionen.
Risken att Ryssland, helt plötsligt, skulle förklara Sverige krig är visserligen minimal, men vid en konflikt i Östersjön är det svårt att se hur Sverige skulle kunna hålla sig utanför, inte minst med tanke på Gotlands strategiska läge.
Det är med det här i bakhuvudet som diskussionen om ett svenskt medlemskap i Nato borde föras. Det är också i ljuset av den nuvarande osäkra försvars- och säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde som gårdags debattartikel i Svenska Dagbladet ska ses, där folkpartiledaren Jan Björklund tillsammans med sin finländske kollega Carl Haglund vältaligt pläderar för ett svenskt och finskt medlemskap i Nato.
Nej, ensam är inte stark. Förvisso ökar ett medlemskap i Nato risken att bli indraget i en konflikt, å andra sidan behöver Sverige hjälp utifrån vid en sådan. Förra året begåvades svenska språket med ett nytt ord, enveckasförsvar, myntat av självaste överbefälhavare Sverker Göranson. Utan medlemskap kan varken Sverige eller Finland räkna med hjälp från Nato i händelse av kris.
Med tanke på händelseutvecklingen i Ryssland är det märkligt att frågan om ett svenskt Nato-medlemskap inte finns betydligt högre upp på den politiska agendan. Frågan om ett sådant borde faktiskt vara en självklar del av den svenska valrörelsen, men förutom Folkpartiet är det väldigt få partier som tycks vilja ha med Nato-frågan i valrörelsen. Det är synd. Det är nu, i tider av oro, som frågan borde diskuteras och debatteras.
Sverige är redan ett så kallat partnerland till Nato, man deltar i Natoledda operationer, man övar tillsammans med Nato, man är en del av Nato, samtidigt som man formellt sett är alliansfritt. Någon som får det att gå ihop? Det enda rätta är att ta steget fullt ut och, oavsett färg på regeringen, ansöka om medlemskap i Nato någon gång under den kommande mandatperioden.