Centern finns inte längre.
Det var rubriken på den oberoende, radikala och progressiva webbtidningen Dagens Arenas lördagsledare. Centerpartiet hade kvällen innan, efter en riktig nattmangling, men med god marginal, sagt ja till att arbeta för ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato.
Det är faktiskt svårt att säga emot. I varje fall om man backar bandet till den tid då Centerpartiet hette Bondeförbundet och mer eller mindre nöjde sig med att vara ett intresseparti för Sveriges bönder och utverka politiska fördelar för jordbruket.
Sedan dess har Centerpartiet mer eller mindre framgångsrikt intagit ett antal olika ideologiska positioner. Den senaste och ännu pågående omdaningen av partiet står Annie Lööf för.
Den resa mot att bli Sveriges mest liberala parti som började mejslas ut under idéprogramsstriden för snart tre år sedan har Lööf fortsatt med. De opinionsmässiga framgångarna har klart och tydligt visat att det funnits ett utrymme för ytterligare ett liberalt parti bredvid Folkpartiet.
Samtidigt är det inte svårt att förstå gamla, trogna Centerväljare när de säger att de inte längre känner igen sitt parti.
Ta Nato-frågan. För bara något år sedan var Centerpartiets långa tradition av att förespråka alliansfrihet ohotad. Nu vill partiet starta en process för att Sverige ska söka medlemskap.
– Vår säkerhetspolitiska linje har förvandlats till en säkerhetspolitisk risk, för oss och våra grannar. Låt oss nu ta steget att göra vår säkerhetspolitik tydlig och sluta segla under bekvämlighetsflagg. Det är tid att stärka den nordiska rösten i Nato, sa Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson, när partistämman diskuterade frågan.
I och med Centerpartiets ställningstagande för ett svenskt medlemskap har Nato-frågan och Nato-debatten hamnat i ett helt nytt läge. En av få frågor som tidigare splittrade den borgerliga alliansen har nu i högsta grad blivit en blockpolitisk fråga.
Av de fem partier som de senaste åren gjort anspråk på regeringsmakten – Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna – är det bara S som säger nej. Och man säger blankt nej.
Därtill gör både statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist allt för att en av Sveriges viktigaste försvars- och utrikespolitiska frågor ska vara och förbli en icke-fråga. Trots att dagens säkerhetspolitiska utmaningar ser helt annorlunda ut än gårdagens.
– Regeringens linje rubbas inte av enskilda partiers förändrade ställningstaganden, konstaterade försvarsminister Hultqvist i en skriftlig kommentar sedan Centerpartiet sagt ja.
Det behöver regeringen inte heller. Inte ännu i varje fall. För i riksdagen finns fortfarande en bred majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap, som blir än bredare eftersom den rödgröna regeringen tryggt kan luta sig mot Sverigedemokraternas röster.
Däremot är fler väljare för ett Nato-medlemskap än emot. Vilket förmodligen kommer att göra Nato-frågan till en av de stora frågorna inför nästa val.
Det var Rysslands olagliga annekteringen av den ukrainska Krimhalvön som på allvar fick Nato-opinionen att svänga. Att ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zacharova, enligt den statliga ryska nyhetsbyrån Tass, hotat med motåtgärder från rysk sida om Sverige går med i Nato har sannerligen inte stärkt förtroendet för Vladimir Putin och hans regim.
Vad beror då det benhårda socialdemokratiska motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap på?
För att försöka förstå måste bandet backas ytterligare en gång. Till en tid då Socialdemokraternas regeringsmakt var ohotad, när deras ord var mer eller mindre lag, när tron på att allt utifrån var av ondo och innebar en risk för att det stolta folkhemsbygget skulle krackelera och slutligen kollapsa.
Därför skulle Sverige inte gå med i EEC (föregångaren till EU), som Tage Erlander slog fast i ett tal på Metallarbetareförbundets kongress 1961. Därför fick heller inte den svenska neutralitetspolitiken ifrågasättas. Sådant som kunde utmana den socialdemokratiska bilden av det ideala samhället förvandlades till icke-frågor.
Sverige behövde inte omvärlden, Sverige har ju Socialdemokraterna, var budskapet.
Sakta men säkert har S tvingats inse att det svenska samhällsbygget på intet sätt var överlägset andra europeiska samhällsbyggen. Att ord som blandekonomi och ”den tredje vägens politik”, den som skulle skapa lika möjligheter, har förpassats till historiens källskrifter.
Sakta men säkert tvingades man också inse att Sverige är ett litet, perifert land på norra halvklotet, som många amerikanare fortfarande förväxlar med Schweiz och tillverkningen av svindyra lyxklockor. Sakta men säkert har S tvingats backa i fråga efter fråga när omvärlden trängt sig på.
Ur den aspekten är det inte svårt att förstå socialdemokratins närmast reflexmässiga nej till Nato. Det finns inte så väldigt många symbolfrågor kvar för partiet att ta strid för.
Frågan är bara hur mycket verkligheten behöver tränga sig på för att Socialdemokraterna ska inse att Natofrågan bara på några månader förvandlats från en icke-fråga till brännhet dito.
Vad Socialdemokraterna behöver inse, och måste acceptera, är att folkhemmet redan är byggt. Nu är det andra tider. Tider då svensk försvars- och säkerhetspolitik inte kan styras av minnen från en epok då världen var lite mindre komplicerad och Socialdemokraterna mer eller mindre ohotade styrde Sverige och helt präglade den svenska samhällsdebatten.
Politiskt råder det delade meningar om huruvida ett Natomedlemskap skyddar eller snarare utsätter Sverige för större risk.
Men då får väl frågan utredas, förutsättningslöst, svårare behöver det inte vara.