STOCKHOLM 2010-04-04 Kvinna hÂller en ‰ldre kvinnas h‰nder. Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX Kod 96
För mediebranschens folk är rapporter och undersökningar många gånger ett tveeggat svärd. Å ena sidan presenteras ofta intressanta fakta, å andra sidan är risken betydande att man blir en bärare och förmedlare av andras budskap. Regel nummer ett: Ha alltid ett kritiskt förhållningssätt till rapporter och undersökningar oavsett om de kommer från Svenskt näringsliv, politiska partier, Rädda barnen eller, som i det här fallet, fackförbundet Kommunal.
Med detta sagt.
Svensk vård och omsorg har en hel del problem, problem som kommer att växa i takt med att befolkningen blir äldre. 2060 kommer 25 procent av Sveriges befolkning att vara 65 år eller äldre, i dag är den siffran 19 procent. Det finns problem som är lätta att identifiera, vårdköer, plats- och personalbrist, sjukhussjuka, men det finns också problem som många inte tänker på. Därmed inte sagt att de skulle vara mindre. I rapporten ”Lapptäcke utan sömmar” tar Kommunal upp ett av Vårdsveriges ”dolda” problem, nämligen ”bristen på samordningen av vård- och omsorgsinsatser för äldre sjuka med stora behov”.
För att tala klarspråk. Minns de oupphörliga diskussionerna mellan Västerbottens läns landsting och Skellefteå kommun kring de utskrivningsklara äldre patienterna (vilken förskräcklig benämning). Vårdtiderna blir kortare och kortare, de sjuka som skrivs ut har större och större medicinska behov, samtidigt som äldreomsorgen många gånger är dåligt rustad för att ta emot äldre sjuka som skrivs ut från lasaretten. De anhöriga får ta ett större ansvar för vård och omsorg.
Det här är absolut ingen vinnande valfråga. Men det gör inte problemet mindre. Make, maka eller partner som vårdar sina anhöriga vårdar dem 29,4 timmar i veckan, enligt rapporten, vilket motsvarar en tjänst på 74 procent.
Det är således inte bara samhällets resurser som inte räcker till, de resurser som inte räcker till är dessutom dåligt organiserade. Det är många, inte minst de äldre, som far illa när kommuner och landsting vill komma ”billigast undan” och skjuter över ansvaret på varandra.
Jag är uppväxt med att man ska hjälpa någon som behöver hjälp, svarar en av de många anhörigvårdare som Kommunal intervjuat.
När samhällets resurser inte räcker till är det nästan alltid någon annan som ställer upp. Men var gränsen går mellan vad som är samhällets uppgift, och vad som är de anhörigas, är varken lätt att definiera eller knivskarp. Men att tvingas ta semester eller byta jobb för att hjälpa sina nära och kära. Då har gränsen för länge sedan passerats.