FOTO: CZAREK SOKOLOWSKI/AP PHOTO/SCANPIX
Det har tisslats och tasslats om det en längre tid. Ryktena om att det skulle råda en tystnadens kultur inom Skellefteå kommun har blivit allt ihärdigare, en kultur där medarbetare upplever att de belagts med munkavle. Ryktena är många, men få har velat/vågat berätta öppet. Varför kan man bara spekulera i, men en inte alltför kvalificerad gissning är att det handlar om rädsla för att råka ut för repressalier i en eller annan form.
Missnöje och missförhållanden på en arbetsplats är signaler som måste tas på allvar. Bara medarbetare som känner delaktighet och vågar yttra sig kan bidra till nytänkande och utveckling. Det skriver Alexander Armiento, chefredaktör på tidningen Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, i en ledare (2008-12-16). Det var huvudet på spiken, så att säga, även om det handlar om självklarheter, eller rättare sagt, borde göra det.
För i verkligheten är det inte lika självklart som det borde vara, i varje fall inte på alla arbetsplatser. I lördags kunde Norran berätta om hur personalen upplever att de belagts med munkavle i samband med att en privat entreprenör tog över Campusrestaurangen och restaurangskolan förlorade stora delar av sina lokaler. Restaurangläraren Andreas Jonsson är en av få som velat/våga bryta det som vi kan kalla för tystnadens kultur. Så här säger han bland annat: ”På ett föräldramöte blev vi påminda om att vi var tjänstemän. Underförstått skulle vi inte yttra oss kritiskt.”
Det är i sammanhanget viktigt att notera vad Andreas Jonsson säger. Han påstår inte att personalen belagts med munkavle, vad han däremot säger är att de upplever att de blivit det, den nyansskillnaden är i sammanhanget väsentlig. Självklart är Jan Midlert, gymnasiechef i Skellefteå kommun, och Bertil Almgren (S), ordförande i gymnasienämnden, av en helt annan uppfattning. Ingen av dem känner igen sig i påståendet att det skulle råda en tystnadens kultur inom kommunen i allmänhet och skolan i synnerhet.
Ord står alltså mot ord, som så ofta i de här sammanhangen. Att bringa klarhet i vad som sagts och vad som menats är svårt, nästintill omöjligt. Ett eller ett par mindre väl valda ord, upplevelsen av att någon har sagt någonting i undertexten.
Även om personalen vid restaurangprogrammet inte är belagda med någon sorts munkavle är det illa nog att de upplever sig vara det. Ska Skellefteå kommun bli den goda arbetsplats man strävar efter att bli måste dess personal offentligt våga uttrycka sitt hjärtas mening. Men det räcker inte med det, de måste också av sina chefer uppmuntras till att göra det. Andreas Jonssons slutord borde få alla varningsklockor att ringa unisont: ”Det är få som skulle våga säga något utåt.”
