Okej, då var den avklarad, debatten i kommunfullmäktige om regionala arbetstillfällen, som utvecklades till en debatt om Skellefteå lasarett och i synnerhet om dess öron-näsa-halsverksamhet.
När all krutrök hade skingrats, och den sista pajen var kastad, hade kommunalrådet Lorents Burman (S) meddelat att lasarettet ska vara kvar, att vi måste sluta skylla allt på Umeå och att han rakryggad står upp för sin bygd.
Det är ju mycket bra. Samtidigt ska man vara medveten om att det enda Skellefteås socialdemokrater kan göra är att försöka påverka landstingets politiska ledning.
Skellefteå lasarett är ingen kommunal fråga, det är en landstingsfråga, i ett senare skede kanske den blir en fråga för en kommande (?) storregion. Då riskerar besluten att flyttas än längre bort från lasarettet och dess verksamhet.
Men vad kommunalrådet gör för lasarettet och dess utveckling är och förblir höljt i dunkel. Eller som han själv konstaterade: Vad jag och Peter Olofsson (landstingsstyrelsens ordförande) pratar om är ingenting som jag berättar offentligt.
Så måste det också vara, tyvärr, så det enda man kan göra är att vänta och se och hoppas att det är mycket samtal och mycket verkstad, att dialogen leder Skellefteå lasarett i rätt riktning. För det är som Olof Hasslow (L) sa: 80 000 invånare kräver ett attraktivt lasarett. Det var nog ingen i fullmäktigesalen som inte höll med om det.
På tal om liberaler var det nog många som hajade till när Jens Wennberg äntrade talarstolen och konstaterade att de (alltså de borgerliga politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden) inte visste vad de fattade beslut om eftersom beslutsunderlaget var så dåligt. Ungefär: Förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Men nu är det en gång för alla politikernas uppgift att sätta sig in i ett ärende och veta vad man fattar beslut om. Om man inte gör det begär man bordläggning eller reserverar sig mot beslutet.
Centerpartisten Daniel Öhgren, förste vice ordförande i nämnden, ger en lite annan bild: Jo, vi visste vad vi beslutade om, öron-näsa-hals i Skellefteå var inbakat i ett sparförslag. Vi ville vara med och ta ansvar för landstingets ekonomi.
Att sedan borgerliga politiker från Skellefteå med omnejd, inte minst Carin Hasslow (L), tagit strid för öron-näsa-hals, gått mot beslutet i hälso- och sjukvårdsnämnden, måste ses som ett sundhetstecken, ett uttryck för att rakryggad stå upp för sin bygd – precis som Lorents Burman vill.
Avslutar denna odyssé över tisdagens fullmäktigedebatt med en fundering: I ett läge där Skellefteå riskerar att hamna en bit bortom allfarvägarna är det svårt att förstå varför Lorents Burman tackar nej till oppositionsrådet Andreas Löwenhööks (M) utsträckta hand om en lokal påverkansagenda gentemot landsting/region, på samma sätt som kommunen nyligen gjort kring frågor som rör staten. Det får du Lorents Burman gärna utveckla i en debattartikel i Norran, spalterna står till ditt förfogande.
För hur var det nu den gamla grekiske fabeldiktaren Aisopos sa: Enade vi stå, söndrade vi falla.