En ung person som väljer att utbilda sig till socionom är troligen idealist. Den utbredda bilden av vårdnadsutredares och bidragshandläggares vardag är nämligen att hot och våld ingår i dealen, liksom halvtaskig lön och hög arbetsbelastning. Ändå lyckas våra kommuner rekrytera motiverade akademiker till socialtjänsten och andra utsatta verksamheter.
Det är smått otroligt, särskilt med tanke på att hotbilden på många håll är verklighet. I ett reportage i Sveriges Radios P 1, berättar till exempel en socialsekreterare i Örkelljunga om hur en klient terroriserat hela kollegiet i månader, och till sist utsatt en av dem för misshandel.
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har i tre rapporter kartlagt ungas uppfattning om välfärdsjobbens villkor, och föreslagit en rad åtgärder för att komma till rätta med de brister som finns. En av rapporterna tar upp just arbetsmiljön, och ringar in vad man kan göra för att eliminera stress och utsatthet.
Ett gott exempel som SKL:s vd Håkan Sörman tog upp i samband presentationen av rapporten är Landstinget Sörmland, som utbildat all psykiatripersonal i att hantera hot och våld. Nyckelorden är nulägesanalys, systematik och hälsofrämjande tänkande. Alldeles utmärkt, och bevisligen effektivt – om ekonomiska förutsättningar ges. Den som bevakat offentlig förvaltning vet att det beklämmande ofta saknas pengar.
Många verksamheter är så slimmade att de som ska utföra jobbet slår knut på sig själva. I det läget spelar hälsotänkande ingen praktisk roll.
Att det finns en koppling mellan budget, politisk vilja och faktisk handling är en grundförutsättning också vad gäller förbättringar i löneutveckling och karriärmöjligheter inom välfärdssektorn. SKL konstaterar i ytterligare två nya rapporter att unga uppfattar exempelvis läraryrket som oattraktivt ur karriärsynpunkt. Det stämmer till stor del fortfarande med verkligheten, även om SKL hävdar att bristande kommunikation kring lönenivåer grumlar opinionen.
Även var gäller lärarsituationen framhåller SKL ett exempel som kan inspirera andra. Återigen är den underförstådda utgångspunkten att huvudmännen måste vilja satsa för att snacket om lärares höjda status ska kunna bli verkstad.
I Södertälje har man infört kommunalt finansierade utvecklingslärare som både undervisar och handleder kollegor. På ganska kort tid har man börjat skapa en lönespridningen värd namnet, och därmed flyttat lite makt till lärarna själva.
Förhoppningsvis kopieras modellen till fler kommuner. För hur man än vrider och vänder på problemet med välfärdsyrkens bristande attraktivitet, så kommer man aldrig att nå framgång om man inte lyckas förankra karriärinriktade reformer politiskt. Då får man fortsätta förlita sig på den ovärdiga, gamla modellen med underbetalda idealister.
Liv Landell Major