Foto: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX
Traditionellt har skolan varit en av Folkpartiets paradgrenar. Det finns dock ett problem med skolpolitik: det tar tid, ofta lång tid, innan resultatet av de reformer som genomförs blir synliga. Det vet utbildningsminister Jan Björklund (bilden) alltför väl. Samtidigt kräver allt fler, allt högljuddare att de reformer som genomförs också leder till förbättringar. Allra helst snabba sådana.
Ett av den svenska skolans största problem är skillnaden i barns skolmognad. Det vill säga det som lilla Lisa eller lille Kalle har med sig i sin ryggsäck till första lektionen i första klass. Och då handlar det inte bara om egen smartness och grundläggande social kompetens, utan i minst lika hög grad om hemmiljö med faktorer som föräldrarnas utbildning och förmåga att stimulera barnet. Vad man i det sammanhanget måste komma ihåg är att barnen aldrig väljer sina föräldrar.
Det är samtidigt inte lätt att göra en klassresa. Den danska välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersen, en av världens mest ansedda, anser till exempel att inte ens det mest ambitiösa och jämlika skolsystem ensamt klarar av att möjliggöra klassresor. Det har också visat sig att barn som gått på förskola rent generellt klarar sig bättre i skolan. Med andra ord: om det ska göras en klassresa så måste denna påbörjas redan i förskolan.
Ur det perspektivet är Folkpartiets förslag – som presenterades i samband med partiets riksmöte i Västerås i helgen – om rätt till förskola 30 timmar i veckan för alla mycket välkommet. Det är hög tid att sluta se förskolan som en kollektiviserad form av barnpassning för dem som jobbar, mer som en förberedelse för skolan. Därför vill Folkpartiet också se högre krav på det pedagogiska innehållet, vilket i sin tur kräver fler förskollärare. Hela paketet beräknas kosta mellan två och tre miljarder kronor per år fullt genomfört. Att satsningen skulle rymmas i höstens budgetproposition tror inte ens Björklund själv på, däremot att det ska kunna genomföras under nästa mandatperiod – om alliansen vinner valet.
En av politikens viktigaste uppgifter är att ge alla samma möjligheter att forma sina egna liv, en av liberalismens centrala värderingar. Det finns kommuner som redan insett förskolans betydelse när det kommer till att utjämna sociala skillnader och skapa förutsättningar för en framgångsrik integration. Men alla har inte gjort det. I många kommuner brottas fortfarande personalen med till exempel barngrupper som fortsätter växa när debet och kredit ska sluta på noll.
För att Sverige ska kunna bli mer jämlikt och mer rättvist måste betydelsen av det sociala arvet reduceras. Då är det inte i klassrummen, utan i förskolan, som klassresan måste påbörjas.
