Det är inte ett problem att det finns människor som är rika som troll, utan att det finns de som inte vet var de ska gräva efter sina egna guldklimpar.
Medan svensk ekonomi i grund och botten är stabil, den svenska penningpolitiken åsido, går det inte att bortse från de växande klyftorna mellan de som tjänar allra bäst och medianinkomsttagarna.
I en rapport om den svenska ekonomin som presenterades i våras, pekade OECD förvisso på att ojämlikheten i Sverige är låg, men att ökade kapitalinkomster står bakom klyftornas utbredning. Samtidigt minskar den relativa fattigdomen.
Klyftorna kan inte bara ses ur ett strikt ekonomiskt helikopterperspektiv. Den ekonomiska geografin är minst lika viktig och belysande.
I en djupdykning ner i de svenska kommunerna har SVT, baserat på statistisk från SCB om 2017 års siffror, kunnat visa hur det ligger till i Västerbotten.
Mediansvensken har cirka en kvarts miljon kronor i disponibel inkomst per år. Nästan 15 procent (14,9) av befolkningen hade en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Därmed har man, i svenska mått nått, låg ekonomisk standard. En liten grupp av befolkningen, 7 procent, har dubbelt så mycket som mediansvensken.
I Skellefteå var medianinkomsten 2017 på 239 000 kronor, 4 procentenheter lägre än det svenska genomsnittet. Det är betydligt bättre än Sveriges tredje största stad Malmö, som låg 13 procentenheter under genomsnittet.
Tittar man på resten av kommunerna i Norrans täckningsområde är medianinkomsterna dramatiskt lägre än både Skellefteå och riket i övrigt: Malå ligger 12 procentenheter under snittet, Robertsfors 11, Norsjö 14, Arjeplog 8 och Arvidsjaur 10 procentenheter sämre.
Andelen som tillhör gruppen med låg ekonomisk standard är belysande ur ett regionalt perspektiv: I Skellefteå utgörs 13 procentenheter av befolkningen av den gruppen - 1,9 procent bättre än genomsnittet i Sverige. Värt att nämna i sammanhanget är att andelen med hög ekonomisk standard är 2,2 procentenheter sämre än riket.
I Skellefteå finns det alltså både färre andel personer med låg och hög ekonomisk standard än i övriga riket.
Därmed belyses också problemet med begreppet ekonomisk jämlikhet. Skillnader i inkomster är inte i grunden ett problem ur ett liberalt perspektiv. Meritokrati och utbildning är en rimlig värdemätare på ett rättvist samhälle, eftersom utbildning som kan leda till klassresor och värdeökning av det så kallade humankapitalet är en hävstång som är tillgänglig för, om inte alla, så i alla fall det stora flertalet.
Likvärdiga förutsättningar kommer alltid att ge olika utfall. Detta accepterar de allra flesta så länge möjligheter och skyldigheter är balanserade och det så kallade samhällskontraktet i övrigt är robust.
Ekonomisk jämlikhet får aldrig likställas med lika utfall. I stället handlar problemet om när klyftor och ojämlikheter intar ett avstånd där situationen uppfattas vara oskäligt orättvis. Det är en utmärkt grogrund för missnöje och de enkla och horribla lösningarnas lockrop. Det bästa sättet att bekämpa populism är således att föra en socialliberal ekonomisk politik där möjligheterna att ändra sin livssituation inte upplevs vara orimliga eller endast ett fåtal förunnat.
Att det finns människor som är rika som troll kan inte vara ett problem för ett liberalt samhälle. Problemet är när de som har det sämst ställt inte vet var eller hur de ska gräva för att hitta sina egna guldklimpar.
Csaba Bene Perlenberg