Moderaterna och Anna Kinberg Batra måste vänja sig vid att blockpolitiken spelat ut sin roll. Foto: Jessica Gow/TT
Det kommer att vara många glada miner när Moderaternas förtroendevalda i helgen samlas på partiets Sverigedagar i Malmö.
I flera opinionsmätningar har M blivit största parti, väljartappet till Sverigedemokraterna tycks ha upphört och ingen pratar längre om att Centerpartiets Annie Lööf skulle vara en bättre borgerlig statsministerkandidat än M-ledaren Anna Kinberg Batra.
Att M lagt förra årets interna bråk om Decemberöverenskommelsen bakom sig innebär emellertid inte att partiet hittat ett sätt att lösa det grundläggande problemet: hur ska M agera i ett politiskt landskap där inget av de traditionella blocken får majoritet?
När man lyssnar på M-företrädare låter det alldeles för ofta som om de fortfarande gjorde sig beredda att utkämpa 2006 års valrörelse och inte en valrörelse där utgången kommer att bli lika osäker som 2014.
M är i dag det parti som håller svensk politiks framtid i sin hand. Det är M som kan bestämma sig för att en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna är ett acceptabelt alternativ. Men det är också M som i realiteten har möjlighet att öppna för samarbete mellan allianspartierna och Socialdemokraterna.
Problemet är bara att M inte vet vad de vill. I fråga om relationen till SD är partiet delat i mitten. Ena halvan av partiet säger bestämt nej till att regera med stöd av SD – det är för politiskt osäkert eller ideologiskt stötande. Andra halvan konstaterar krasst att om S kunde regera med stöd av kommunisterna så kan väl M regera med stöd av SD. Och att ge sitt stöd till en socialdemokratisk regering, även om det skulle innebära sakpolitiska segrar, går emot de flesta moderaters ryggmärgsreflexer.
Resultatet blir dagens nedmalningsstrategi, där regeringen tillfogas nederlag efter nederlag i riksdagen, utan att allianspartierna på allvar är beredda att träda fram. Strategin lämnar en stor, och för de flesta väljare och partiaktiva obegriplig, fråga obesvarad: Varför försöker inte M och de andra allianspartierna skaffa sig så stort inflytande som möjligt över politiken redan i dag?
Vi kan därför vara säkra på att MUF-ordföranden Rasmus Törnblom kommer att få många uppskattande kommentarer i helgen efter sitt utspel om att allianspartierna borde formulera gemensamma förslag inom bostads- och jobbpolitiken och söka stöd för dem i riksdagen ( Aftonbladet 17/5 2016).
Resultatet skulle, som Johan Ingerö, tidigare medarbetare hos KD-ledaren Göran Hägglund, skriver i Expressen ( 18/5 2016), antingen bli att förslagen faller, att de vinner med hjälp av SD eller att regeringen ställd inför ett troligt nederlag går med på att förhandla med Alliansen om sin politik.
Det är tre utfall som alla är överlägsna dagens dödläge.
Ett parti som gör anspråk på att leda landet kan i längden inte blunda för den parlamentariska verkligheten. Den traditionella blockpolitikens tid tog slut redan på valnatten 2010. Det är dags att Moderaterna tar konsekvensen av det.
Svend Dahl