Medan sverigedemokrater delar ut flygblad någonstans i Europa, hemligt var, där lögner blandas med propaganda för att stoppa flyktingströmmen till Sverige, försöker M-ledaren Anna Kinberg Batra ta kommandot i den parlamentariska delen av flyktingkrisen.
Låt oss därför inte hymla: De nya Moderaterna känns helt plötsligt väldigt gammeldags igen. Arvet efter Fredrik Reinfeldt säljs ut till reapris.
Man kan fundera en stund över varför det är just Moderaterna som presenterar förslag som är betydligt mer långtgående än den flyktingpolitiska uppgörelse som träffades mellan regeringen och Alliansen för några veckor sedan. Förslag som därtill är mer populistiska än realistiska.
För den lösning som Moderaterna förordar – bitvis föga genomtänkt och genomarbetad – är knappast förenlig med folkrätten eller gällande EU-rätt. Men det tycks inte utgöra något större tankemässigt hinder på vägen.
Så vad handlar det om, förutom att få till Sverigedemokraterna flyktade M-väljare att vända åter? Det handlar om att testa sammanhållningen i den rödgröna regeringen, försöka ta reda på hur starka banden mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet har blivit nu när det blåser.
Det handlar också om att försöka utröna var Miljöpartiets bortre gräns går, för en sådan finns alltid. När det parti som – tillsammans med Vänsterpartiet – mer än något annat kommit att symbolisera en liberal flyktingpolitik, säger stopp och belägg, nu räcker det, och lämnar (?) regeringssamarbetet.
För fler flyktingpolitiska uppgörelser lär komma mellan regeringen och hela eller delar av den borgerliga alliansen.
Men är det en regeringskris som Kinberg Batra fiskar efter – i synnerligen grumliga vatten – lär det inte nappa. För precis som Vänsterpartiet har Miljöpartiet länge längtat och trängtat efter att få ingå i en regering. Hur kära ministerposterna är bevisas bara i priset som partiet tvingats betala; ideologiska hjärtefrågor har övergivits för taburetter och realpolitisk pragmatism.
I dessa flyktingkrisens tider ställs regeringens förmåga att styra landet på sin spets. En svag statsminister som försöker styra en än svagare minoritetsregering i en viss, dock tämligen oklar, riktning imponerar sannerligen inte.
Speciellt inte när det kombineras med några oppositionsledare som känner efter hur vindarna blåser och några andra som mest av allt duckar när stormen kommer. Vilka tokigheter de än lanserar så vet man i varje fall var man har både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, de två ytterlighetspartierna i svensk politik.
Försöken att påverka flyktingströmmen har hittills inte gett något som helst resultat. Moderaternas förslag tecknar snarast bilden av ett på flera plan desperat parti som därtill inte tvekar om att göra människor på flykt undan krig, våldtäkter och förtryck till brickor i ett politiskt spel. Sådant imponerar inte heller …
