Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
När de så kallade instagramupploppen bröt ut bland skolungdomar i Göteborg för en tid sedan skakade många på huvudet åt dagens ungdom. Det är onekligen lite märkligt att hela skolor i ett slag mobiliserar till organiserat ”häng” på gränsen till upplopp, för några illvilliga fotons skull. Och det är skrämmande att barn med sådan målmedvetenhet vill ringa in en syndabock. De flesta av de korta intervjuer som publicerades i press och etermedia antydde dessutom att många anslutit sig för att slippa ha tråkigt hemma.
Över huvud taget är hela mekanismen med nätkränkningar, som urartar i kollektivt raseri vid första anblicken svår att ta in. Men sveper man bara över sin pekskärm med lite eftertanke, är det förvånande lätt att hitta liknande nätbeteenden hos fullvuxna människor. Medelåldern skyddar inte mot att folk snabbt springer åt samma håll om det dyker upp en nyhet som tycks moraliskt förkastlig.
I närheten av kvarteren där ”upploppen” ägde rum fick en privatperson nyligen för sig att fotografera en personalgrupp som negligerade ett förskolebarn på en lekplats. Barnet var ledset, och verkade vara på väg bort från platsen, utan att någon reagerade. Men i stället för att tala med pedagogerna valde den utomstående personen som bevittnat scenen att gå hem skriva en upprörd Facebookstatus kompletterad med en lätt maskerad bild på den ”skyldiga” läraren. Alla ”vänner” uppmanades att sluta upp och dela berättelsen, för alla barns bästa. Vederbörande hotade också med att anmäla förskolan. Inlägget fick mycket snabbt massiv spridning, med långt över tiotusen delningar och en oändlig räcka upprörda kommentarer.
Den uthängda personalen är förkrossad och förskolechefen har varit tvungen att via medierna slå fast att saken är utagerad. Av sekretesskäl får allmänheten inte veta mycket mer, men utgångspunkten måste rimligen vara att det finns en godtagbar förklaring. Personen bakom det ödesdigra Facebookinlägget har annorlunda uttryckt knappast haft hela bilden, men i affekt lyckats röra upp groteska svallvågor bortom rimliga proportioner.
Den avgörande skillnaden mellan en högstadiemobb som söker sin syndabock på stan och föräldrar som näthetsar mot den ondsinta pedagogen på nätet är att vuxenmobben inte tar till fysiskt våld. Men mönstren är ändå snarlika. Man får snabb, ytlig information och reagerar på impuls. Man uppfylls av gemenskap med alla som känner likadant och erfar styrka när man ”agerar” gemensamt. Vidare byggs det in ett osunt tryck där passivitet tolkas som avståndstagande. Det handlar kort sagt om gruppdynamik med en nytillkommen nätdimension och som kan vara minst lika svår att identifiera och stå emot för unga som för äldre.
Liv Landell Major
