Jimmie Åkesson (SD) och Vänsterledaren Jonas Sjöstedt står politiskt långt ifrån varandra.
Å ena sidan Jonas Sjöstedt (V).
Han ser rött varje gång rasismen gör sig påmind hos Sverigedemokraterna, hans politiska motpol.
Å andra Jimmie Åkesson (SD).
Partiledaren som avskyr ”vänstern” nästan lika mycket som Sveriges påstådda förfall.
De två mest extrema partierna på var sin kant. Partier som utifrån respektive politik gör sig omöjliga att ingå i en regering. Av goda skäl.
Den ena till höger, den andra till vänster. Ändå har partierna det gemensamt att de ser världen utifrån kollektivistiska modeller och erbjuder förenklade lösningar på reella utmaningar och problem.
Det ena partiet inkluderar, mot folks vilja, alla i ett högskattesamhälle utifrån sina kollektivistiska principer. Det andra partiet exkluderar, mot folks vilja, grupper utifrån sin kulturella och etniska tillhörighet och bakgrund genom sin kollektivistiska politik.
Häri ligger möjligen förklaringen till den unika röstsplittring som skett i flera inlandskommuner i Västerbotten.
Det är nästintill revolutionerande. Och kanske är det just revolutionära strömningar som möjliggör en nästintill omskakande manifestering.
SVT Västerbottens geografiska politikreportage, med start i Skellefteå, och med nedslag i Malå och i Sorsele, avslöjar ett inland som på sina håll kokar av besvikelse, uppgivenhet, vrede och krav på förändring. Och nog är det just förändring som både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet propagerar för, erbjuder och tillhandahåller, inte sällan i dramatiskt laddade tongångar som ställer grupper mot varandra, och utlovar rejäla krafttag både för och mot olika segment av väljarkåren.
Glesbygdens missnöje med avlägsna beslut och frånvarande maktfigurer korsar både ideologi och politik. För medan SD-väljare röstat på Sverigedemokraterna på riksplanet har en hög andel av dem även röstat på Vänsterpartiet. Nej, inte Moderaterna eller Kristdemokraterna utan samma vänsterparti vars ungdomsförbund Ung Vänster tillbringade valrörelsen med att åka land och rike runt för att genom protestaktioner och höga ljudnivåer söka störa SD-ledaren Jimmie Åkesson från att tala på torg och gator.
Medan SD och V själva är upptagna i en existentiell envig och aldrig någonsin kommer finna en gemensam politisk grund är det just det som en del av väljarkåren lyckats med genom att rösta på båda partierna på olika beslutsnivåer. De enkla och drastiska lösningarnas lockelse förenar.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är varandras ytterligheter men har det gemensamt att de gärna alstrar missnöjesröster och ger enkla och absoluta svar och lösningar. Båda partierna har även en annan sak gemensam: De har en djup förståelse för och relation till sina respektive väljargrupper.
Att dessa väljargrupper i Västerbotten nu delvis smält samman ger för handen att den välfärd som de båda partierna säger sig omhulda är katalysatorn som underblåser väljarkårens tillströmning.
Att väljargrupper vill ha förändring är i sig inte av ondo. Däremot riskerar de bli än mer besvikna när partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna leverera på sina utopiska löften om magiska lösningar.
Här måste de andra partierna höja sig och leverera på konkreta välfärdsområden.
Det är det enda sättet att mota missnöjet och dess ytterlighetspartier i grind.
Csaba Bene Perlenberg