På 1 maj brukar hundratusentals svenskar taktfast marschera till tonerna av Internationalen.
Ungefär 300 av dessa gjorde det i Skellefteå där landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) högtidstalade. Det blev ett förstamajtal som dominerades av de klassiska socialdemokratiska värderingarna om jobb och välfärd, men där också trygghet och kampen mot brottsligheten fick en framträdande plats.
Men medan statsminister Stefan Löfven (S) lovade en ”patientmiljard” för snabbare vård när han talade i Malmö och i Landskrona kom Bucht till Skellefteå utan några löften. Den som hade hoppats på utfästelser om skarpa politiska reformer för att sluta klyftan mellan stad och land fick lämna Bryggarbacken besvikna.
Det går bra för Sverige just nu. Någonting som Socialdemokraterna gärna vill ta åt sig äran av. Därför är det naturligt att Sven-Erik Bucht hellre talar om dåtid och nutid, vad som gjorts och görs, än om framtiden, vad som behöver göras. För utmaningarna är både många och stora och konjunkturen är ingenting som politiken råder över.
Som landsbygdsminister är Sven-Erik Bucht huvudansvarig för landsbygdens utveckling: Klyftorna mellan stad och land har vuxit sig på tok för stora. Och vi behöver vara självkritiska på den punkten, menade han, för det här är en utveckling som pågått under lång tid. Många regeringar har sett ner på landsbygden.
Visst är det bra att Norrbotniabanan kommit ytterligare några steg på vägen, att det satsas på bredband med hög kapacitet till hela Sverige, på utbildningsplatser och ökad statlig närvaro i landsbygdskommunerna och att avskrivningsreglerna ska göras om så att det blir lättare att finansiera nya bostäder på landsbygden.
Men det räcker inte …
Regeringens utredning om landsbygden, den som Sven-Erik Bucht talade sig så varm om, innehåller flera goda förslag. Men ingen regering har hittills på allvar vågat röra vid den fråga som skulle kunna göra verklig skillnad för landsbygden: nämligen att man utreder en modell för återbäring från naturresurser.
Samtidigt ska man vara medveten om att de satsningar som görs på landsbygden inte är gratis; varken för regeringen eller för landsbygdens folk, som får betala investeringarna med nya skatter och pålagor på transporter och avstånd.
För ett år sedan förstamajtalade Veronica Lindholm, riksdagsledamot från Kusmark, i Skellefteå. Då skrev jag: ”Det är 364 dagar kvar till arbetarrörelsen kan fira högtidsdag igen. Fram tills dess har förhoppningsvis Stefan Löfven tagit tag i rodret, visat statsmannaskap och handlingskraft.”
Det har han förvisso gjort, i varje fall delvis, visat statsmannaskap och handlingskraft. Men ska det gå att leva och bo i hela landet krävs det mer, mycket mer. Framför allt behövs det en mental förflyttning för att politiken ska inse att svensk landsbygd är närande – inte tärande, och en helt nödvändig del av Sverige.