FOTO: JUREK HOLZER/SVD/SCANPIX
Okej, vi äter alldeles för mycket kött, 85 kilo per person och år är i mastigaste laget, med tanke på miljön och den egna hälsan, rött kött tros till exempel öka risken för cancer.
Vi borde kanske äta mindre fisk och skaldjur också, med tanke på larmrapporter om fiskebestånd som hotas av utfiskning och de miljöproblem som fiskodlingar (dock långtifrån alla) ställer till med. Vi borde äta mer frukt och grönt, motionera mera, åka kollektivt eller cykla till jobbet, sopsortera bättre och en hel del annat. Vi lever inte alltid som vi borde göra. Men är det någonting som politiker, miljöorganisationer och tjänstemän ska lägga sig i.
Jordbruksverket slår i rapporten ”En hållbar köttkonsumtion” fast att västvärlden måste dra ner på köttätandet för att minska utsläppen av växthusgaser. Man tar även upp möjligheten att införa en koldioxidskatt i konsumentledet baserad på hur mycket utsläpp som kött (och andra livsmedel) orsakar. Nu är det förvisso, enligt Jordbruksverket, inget förslag, men tankarna finns där, och det är nog för att ta upp ämnet.
Jordbruksverket har helt rätt, vi i västvärlden borde äta mindre kött, orsakerna därtill är många, förutom hälsoaspekter och klimatpåverkan handlar det även om bristande djurskydd, om antibiotikaresistens och om global livsmedelsförsörjning. Men därifrån till att straffbeskatta mat som på olika sätt bedöms vara skadlig är fel väg att gå.
Under senare år har Sverige successivt blivit lite friare, valfriheten har ökat. Blir du sjuk kan du välja vårdcentral, när medicinen ska hämtas kan du välja apotek, på samma sätt som du väljer mataffär när du handlar, när barnen ska börja i skolan kan du välja mellan olika skolor. Alla gillar inte den utvecklingen, alla reformer har heller inte varit lyckade, men i ett liberalt perspektiv har utvecklingen gått i rätt riktning. Att sedan allt inte lämpar sig att för drivas (och ska heller inte drivas) i privat regi är en annan sak.
Det är ett av många perspektiv att ta hänsyn till när köttskatt och punktskatter på annan ”onyttig” mat diskuteras. Det kan inte vara politikens uppgift att med hjälp av skatter försöka styra vad du och jag vill ha i kylskåpet eller vad ställs fram på middagsbordet. Det danska försöket med fett- och sockerskatt, som var tänkt att förbättra folkhälsan, borde också mana till eftertanke. Efter ett par år slopades skatten eftersom den inte gav önskad effekt. Då har Finland lyckats bättre med sin punktskatt på socker.
En tröst i sammanhanget är dock att både EU och den svenska regeringen ställer sig kallsinnig till den här typen av klimatskatter. Däremot hade det inte skadat med en bred, landsomfattande och målinriktad informationskampanj: så här ligger det till, nu är det upp till dig och ditt samvete att välja. Sådana kampanjer brukar ge bättre resultat än uppifrån kommande dekret och förordningar.
