Miljöpartiet bör stå för regeringens politik eller lämna den. Foto: Kicki Nilsson/TT
Miljöpartiets gräsrötter saknar två saker: En gemensam ideologi och ett uttalat stöd för regeringen. Identitetskrisen är total.
I helgen som gick träffades miljöpartister från hela landet för de grönas ”dialogkonferens”. Drygt 300 kommun- och landstingspolitiker deltog på plats i Malmö, Västerås och Härnösand.
Språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin mötte sina interna kritiker. Budskapet var att blicka framåt efter MP:s tunga höst: ”Det är inget konstigt att miljöpartister reagerar när regeringen gör något som strider mot partiets politik”, menade den avgående partisekreteraren Anders Wallner i SVT:s Agenda. ( 28/2 2016)
Partiledningens sätt att bemöta kritiken påminner om katten som biter sin egen svans. Språkrören tar avstånd från stora delar av S- och MP-regeringens flyktinguppgörelse, vädjar om förståelse för höstens exceptionella situation och vill använda MP:s inflytande i kommunerna till att hitta konstruktiva lösningar på den politik som man själv baxat igenom.
Det är ett försök att hantera situationen som går tillbaka till miljörörelsens tradition av gräsrotsengagemang, men som också avslöjar de grönas interna problem. Regeringens överenskommelse om tillfälliga uppehållstillstånd för barn och ökade gränskontroller är direkt förödande för Miljöpartiet.
Socialdemokraterna beskrivs ibland som en bred politisk kyrka där lojalitet med rörelsen är viktigare än åsikterna i olika sakfrågor. Det går att vara demokratisk socialist oavsett vad man tycker om behovet av kärnkraft, höghastighetståg och flyktingmottagande. Summan av det gemensamma samhällsbygget har traditionellt varit större än de enskilda delarna, vilket är en förklaring till S historiska regeringsduglighet.
Miljöpartiet fungerar precis tvärtom. Det finns egentligen ingen gemensam ideologi som knyter ihop den gröna rörelsen. MP är format utifrån ett begränsat antal sakfrågor där partiet alltid har förespråkat en politik som bottnar i radikalism. Utrymmet för avvikande åsikter i energi-, infrastruktur- och migrationsfrågor är väsentligt mindre än i S, trots den mediala bilden av MP som mer decentraliserat och medlemsstyrt.
Bristen på förståelse och utrymme för olika uppfattningar förklarar den interna bestörtningen över språkrörens kompromissvilja i regeringsställning. ”Jag blev väldigt, väldigt ledsen. Och jag tänkte: hur har vi hamnat här?”, säger Malmös kommunalråd Nils Karlsson. ”Jag trodde inte att det var sant”, fortsätter Birgitta Losman, regionråd och gruppledare i Västra Götalandsregionen. (SVT 28/2 2016)
Det är en påfrestning för alla partier att sitta i en koalitionsregering. Men för MP:s självbild som principfasta, visionära idealister är samarbetet med pragmatiska, verklighetsförankrade S en frontalkrock. De gröna bör stå för regeringens politik eller lämna den.
Miljöpartiets beslut att gå i opposition mot Miljöpartiet förstärker bara intrycket av en total identitetskris.
Lars Kriss