Det är ingen nyhet att miljögifter är ett smygande hot mot folkhälsan, men det uppfattas gärna så varje gång ett larm kommer. Berör informationen små barns hälsa ter den sig extra chockartad. Och självklart är det mycket allvarligt att barnmat enligt Livsmedelsverkets senaste undersökning innehåller arsenikhalter som kan var skadliga för spädbarn.
Någon överraskning borde det däremot inte vara. Miljögiftsproblematiken har i många år stått på agendan, men haft svårt att få fäste. Att kommunicera allvar och relevans verkar vara ett närmast omöjligt uppdrag vad gäller miljögifter.
För snart tio år sedan gjorde dåvarande EU-kommissionär Margot Wallström ett kreativt försök, då hon lät analysera sitt eget blod. Det visade sig att hon bar på åtminstone 28 kemikalier från flamskyddsmedel, mjukgörare och inte minst livsmedel. Det betyder enligt toxikologer att hon är en genomsnittsmänniska. En annan fråga är vilken betydelse gifthalterna har för olika grupper och individer. Det står oaktat den osäkerheten klart att gifter har hälsoeffekter som inte får ignoreras.
Wallström fick viss medial uppmärksamhet för sitt blodprov, men allmänheten känner knappast till att hon under tiden som miljökommissionär faktiskt lyckades strama åt regleringen kring miljögifter. Trots motstånd inom industrin drev hon igenom förhållandevis tuffa begränsningar på området. Att kommunicera betydelsen av detta för människor är så klart svårt jämfört med att ha presskonferens om DDT i sitt eget blod. Det stora perspektivet är abstrakt och svårt att få grepp om. Liknande logik gör att den otäcka ”nyheten” om barnmat med arsenik kommer att förskräcka ett tag, medan det allmänna intresset för humanekologi lär förbli svalt.
Miljögifterna har kallats den stora globala utmaningen efter klimatförändringarna, men problemet är mindre uppmärksammat. Dels för att det är mindre påtagligt och spektakulärt, dels för att opinionsbildningen kring gifterna saknat de missionerande företrädare som krävs. Margot Wallström var dessvärre ett undantag, och har idag styrt om fokus i sin karriär.
Politiker, samhälleliga institutioner och industri behöver i högre grad erkänna och välkomna sitt ansvar i sammanhanget. Det är krävande men möjligt att skapa medvetenhet och strategier som känns angelägna också utan panikrapporter om giftig morotspuré.
Det måste vidare bli lättare att som medborgare identifiera och välja bort skadliga produkter i butik. Fortfarande är det långt kvar till att återförsäljare av exempelvis leksaker kontrollerar och kan argumentera för sitt sortiment. Åtgärder och strategier krävs sammanfattningsvis på många plan, för att miljögifter ska behandlas som det relevanta problem de är.
Liv Landell Major
