Riksdagens politiker kan bidra till mer seriös politisk debatt genom att ange tonen i debatterna. Foto: Claudio Bresciani/TT
– Jag tänkte, kan vi inte försöka vara lite snällare mot varandra.
För en tid sedan ringde en läsare. Hen hade reagerat över samtalstonen på norran.se. Den här gången handlade det om en ledare som jag skrivit, men det kunde likaväl ha handlat om en debattartikel, en krönika, en insändare eller en nyhetsartikel.
Själv har jag mer än en gång funderat över samtalstonen i den politiska debatten. Hur gårdagens elegant formulerade kvickheter har förvandlats till dumt formulerade elakheter. Vi ser det hela vägen från riksdagen via landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige till sociala medier och tidningarnas kommentarsfält.
I den förra valrörelsen fick en liten kolbit huvudrollen. Ryktet säger att Liberalernas partiledare Jan Björklund sparat den som souvenir. En kolbit, huvudrollen i en valrörelse, jo, jag tackar jag.
Mellan valen dyker de politiska modeorden upp, de som egentligen ingenting säger. De som är mer känslomässigt än innehållsmässigt laddade.
Kan någon till exempel definiera när en vinst övergår i en övervinst, eller när invandringen övergår i massinvandring.
Här duger inga svepande formuleringar.
På samma sätt är det ohederligt att som Socialdemokraterna och Miljöpartiet påstå att det finns en speciell ”pensionärskatt” som Alliansregeringen införde. Själv tycker jag att den är orättvist att löntagare och pensionärer beskattas olika, men pensionärer betalar ingen särskild skatt, alltså finns det ingen ”pensionärsskatt”. Och med tanke på hur tongångarna går så kommer det heller inte att inom överskådlig tid införas en sådan.
I söndagens partiledardebatt i Agenda nådde miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ett i sammanhanget svårslaget lågvattenmärke. Han jämförde Jan Björklund med Johan av England, prins Johan. Hans regeringstid har länge betraktats som en av de mest katastrofala i engelsk historia.
Med andra ord är Alliansen och Jan Björklund det hemskaste som drabbat Konungariket Sverige. Det finns de som tycker så, och det ska man respektera, men en partiledare borde avhålla sig från den typen av desperata påhopp. Om det helt enkelt inte är så att magister Fridolin inte kan sin engelska historia.
Se där, ett påhopp på Fridolin. Vi journalister kan alltså inte svära oss fria från skuld, vi har också bidragit till den här utvecklingen. Ett och annat drev har vi skapat, eller hängt med i, de flesta motiverade, men några omotiverade.
Till tidningarnas försvar ska sägas att hade det inte funnit en marknad för sensationsjournalistik så hade det heller inte funnits några sensationsjournalister.
På norran.se går debattens vågor ofta höga, ibland slår de över piren och övergår i sådant som tangerar personangrepp. Invektiv som dumheter, trams, naiv, förståsigpåare kommer flitigt till användning. Stundtals blir härskarteknikerna synliga.
Nej, vi ska inte ha mindre debatt, men bättre, sakligare. Att idiotförklara sin meningsmotståndare leder inte diskussionen framåt. Däremot är det mycket enklare än att bemöta hen med tillförlitlig statistik och välformulerade åsikter. Men om inte politikerna debatterar med justa medlen, varför ska vi andra göra det?
Ja, det kan man ju fundera på?
Det vi behöver är mer seriös politisk debatt, på alla nivåer, men för att få det måste vi sluta låta gaphalsarna styra samtalstonen.