Plakatpolitik. Det är lätt att tro att plakaten från Rosenbad varit lika frekvent förekommande som de i ett första maj-tåg. Foto: Emil Langvad/TT
Dags att summera året som gått, och blicka framåt mot det som kommer.
Vad är det du minns, vad vill du komma ihåg, men framför allt, vad vill du helst glömma?
Det har varit ett händelserikt år med rödgrön regeringskris och regeringsombildning, ett uppslitande partiledarbyte i Moderaterna och partiledarstrid i Liberalerna. Ur den aspekten är det intressant att notera att i princip ingenting hänt i väljaropinionen, enligt årets sista mätning från SVT/Novus. Siffrorna liknar de för ett år sedan.
Trots all spänning och dramatik är det ändå den socialdemokratiskt ledda regeringens plakatpolitik som jag mest och bäst minns.
När en svag regering vill visa handlingskraft kommer plakaten väl tillpass. Taktiken har stundtals varit framgångsrik, det måste erkännas, men samtidigt är det en politik som i sak inte gör någon skillnad.
Ta flygskatten. Den som skulle minska flygets klimatpåverkan. Plakaten plockades fram trots att inte mycket tyder på att en sådan skatt skulle ge några betydande positiva effekter för klimatet. Utsläppsminskningen beräknas till cirka 0,2 procent av Sveriges totala utsläpp, ungefär lika mycket som vägtrafiken släpper ut på 48 timmar.
Ta förbundet mot att köra bil med mobiltelefon i handen. Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) plockade fram plakaten trots att till exempel Statens väg- och transportforskningsinstitut konstaterat att det inte finns någon forskning från länder som infört en sådan lag som visar på en långsiktig ökning av trafiksäkerheten.
Det är som Malin Lernfelt skrev på ledarplats i Norran (5/12 2017): ”Lagar av det här slaget, som för det första är helt onödiga eftersom det redan är förbjudet att köra oaktsamt, och för det andra baseras på hittepå, eftersom ingen kunnat visa på positiva effekter av liknande lagstiftning, är inget annat än nonsens.”
Det är ungefär som att införa en lag som exklusivt förbjuder inbrott i fritidshus, trots att det redan i dag finns lagar som förbjuder sådana.
Ta samtyckeslagstiftningen. Den som av många ses som en lösning för att få fler fällande domar. Justitieminister Morgan Johansson (S) plockade fram plakaten trots att det redan i dag är olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja.
Det är som Karin Pihl skrev på ledarplats i Norran (28/12 2017): ”Det finns annat regeringen kan göra för att stävja brotten. Tillsätt en utredning om de ökade sexualbrotten och vilka grupper som har en ökad risk för att begå denna typ av kriminella handlingar. Genomför en massiv satsning på polisen /…/ Signalpolitik är en dålig medicin mot växande högar av ouppklarade utredningar.”
Det är bara tre i en lång rad av exempel på socialdemokratisk plakatpolitik, en politik stundtals inte utan inslag av ren och skär populism, en politik men också en politik som i praktiken inte gör någon större skillnad, om någon skillnad alls.
Om vi slutligen blickar in i nästa år, vad är det då som kan skönjas i kristallkulan? Jo, ett valår där det finns en risk att valet utsätts för påverkan av främmande makt, konstaterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Bakgrunden är naturligtvis försöken att påverka valen i bland annat USA och Frankrike genom IT-attacker, falsk information och ryktesspridning. Lägg därtill rena säkerhetsaspekter i en politisk vardag som med åren blivit alltmer polariserad.
Det här var årets sista ledare. Det blev allvarsord den här gången också. Men väl mött nästa 2018 med en tillönskan om ett riktigt gott nytt år.