Öppen rasism. Det värsta jag hört i sådana här sammanhang, sa partiledaren Jimmie Åkesson om Martin Strids uttalande om att muslimer inte fullt ut är människor. Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Politiker ska tala klarspråk.
De ska inte väva in budskapet i intrikata ordvändningar och krånglig politisk terminologi.
Martin Strid, ledamot i Sverigedemokraterna i Borlänge, tog till orda på partiets landsdagar. Han talade klarspråk.
Det blev väl inte riktigt som partiledningen hade tänkt sig. Hans uttalande om att muslimer inte fullt ut är människor var enligt partiledaren Jimmie Åkesson ”det värsta jag hört i sådana här sammanhang”. Och då ska man vara medveten om att han hört både det ena och det andra.
Det har haglat fördömanden, avståndstaganden. Islamologen Jan Hjärpe, professor vid Lunds universitet, sa till exempel: ”Det är en ren parallell till den värsta formen av nazism under andra världskriget. Det man sa om judar då.”
På söndagskvällen lämnade Martin Strid in partiboken med orden ”tack för denna lärorika och intressanta tid, lycka till i valet”.
Att Martin Strid skitit i det blå skåpet kan de allra flesta skriva under på. Men frågan är om han samtidigt inte gjort osäkra väljare en tjänst. Han har visat hur djupt rotad den rena rasismen är, kanske inte i partiet som sådant, men väl hos enskilda medlemmar. Att de här tankarna lever kvar i ett riksdagsparti är djupt obehagligt.
Snart har Sverigedemokraterna avverkat sin andra mandatperiod i riksdagen. Skandalerna har avlöst varandra, både på riksplanet och ute i kommunerna. Den politiska amatörismen och de organisatoriska problemen skiner igenom med jämna mellanrum. Partiledningens kvastar sopar, men trasslet och trubblen kvarstår.
Vad är det Sverigedemokraterna egentligen vill?
SD är inte längre ett högerpopulistiskt enfrågeparti, som en del fortfarande tycks tro. Först och främst vill man vara det parti som drar åt de invandringskritiska tumskruvarna längre än alla andra. Den ekonomiska politiken är marknadsliberal, det ska satsas på kriminalpolitik, på vården, skolan och omsorgen, på pensionärerna.
Sverigedemokraterna är i dag ett parti med en väl genomarbetad politisk agenda. Det är ett parti som vill vara en del av etablissemanget. Som vill vara som alla andra – men är det ändå inte.
Nuförtiden finns en växande oro inom SD att väljare ska skrämmas bort av alla skandaler. Martin Strid och hans gelikar börjar bli sällsynta, i varje fall i offentliga sammanhang. Hur det är internt är svårare att veta.
Men bortom skandalerna finns en politik. Det är den som väljarna borde koncentrera sig på. I en motion till riksdagen hävdar till exempel Josef Fransson, riksdagsledamot från Uppsala län, att det kommunala skatteutjämningssystemet ”belönar slöseri och bestraffar god hushållning med skattemedel”.
Med andra ord vill SD minska det kommunala utjämningssystemet, redan i 2018 års budgetmotion med svindlande 18 miljarder kronor.
Västerbotten får i dag drygt två miljarder. Det är pengar som syftar till att garantera alla kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar och möjlighet att ge välfärd till sina invånare.
Om inte rasismens fula tryne, som dyker upp då och då, eller någon ny skandal, skrämmer iväg partiets väljare, borde synen på det kommunala utjämningssystemet göra det. I varje fall i de kommuner som är beroende av statens pengar för att kunna erbjuda kvalitet i vården, skolan och omsorgen.
Och det är 279 av Sveriges 290 kommuner.