Foto: Lars Eriksson/Norran
Staten kan hjälpa, eller stjälpa.
För en kommun som Skellefteå, med både stad, landsbygd och glesbygd, är regeringens landsbygdspolitiska göranden och låtanden viktiga. Hur skapas nya arbetstillfällen, hur görs boendet attraktivt, hur går det med affären, med macken, med skolan och allt det där andra?
Gynnar vi landsbygden genom att flytta statliga myndigheter till residensstäder, eller är det bättre om vi skapar möjligheter för landsbygden att själv stå för utvecklingen?
En strimma av hopp tändes när den parlamentariska landsbygdskommittén presenterade sina 75 förslag för bland annat sysselsättning, företagande och statlig service på landsbygden. Många av dem är bra, andra har diskuterats i 20–30 år.
Men den strimman av hopp släcktes, i varje fall delvis, när snacket skulle bli verkstad. Den borgerliga Alliansen informerades om innehållet, sa nej till förhandlingar, och ställer sig därmed inte bakom den landsbygdsproposition som regeringen ska lägga fram senare i vår.
Kristina Yngwe är Centerpartiets landsbygdspolitiska talesperson. Hennes kritik kan sammanfattas med orden: För lite, inte tillräckligt konkret och inte tillräckligt snabbt.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) beklagar att Alliansen inte vill förhandla. Det är snarare så att han borde idka lite självkritik, och beklaga att han inte lyckats övertyga finansminister Magdalena Andersson (S) om behovet av en levande lands- och glesbygd.
För en levande landsbygd kostar pengar. De 1,9 miljarder kronor som regeringen redan anslagit för att kunna genomföra den kommande propositionens förslag räcker inte på långa vägar.
Kristina Yngwe sitter i ett hörn och tjurar, Sven-Erik Bucht i ett annat. Det är beklagligt att det ska vara så, att landsbygdspolitiken ska förvandlas till ett politiskt slagträ.
För nu det är bråttom. Länskollegan Västerbottens-Kuriren berättade i helgen att av länets 15 kommuner är det bara i Umeå som andelen unga har ökat de senaste fem åren. I Sorsele har andelen minskat med 39 procent, i Robertsfors med 30 och i Dorotea med 26. När de unga lämnar blir det svårt att tillsätta lediga tjänster.
Det finns några centrala frågor för landsbygdens bästa som regeringen och Alliansen borde kunna enas kring: fullt reseavdrag för resor till och från jobbet, avskrivningar av hela eller delar av studielånet för den som bor och arbetar i glesbygd, återbäring av vattenkraftsmedel och en differentiering av arbetsgivaravgifter.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns fler idéer än det finns pengar till att förverkliga dem med.
I valrörelsen 2014 hävdade Socialdemokraterna att ”Sverige håller på att gå sönder”.
I den kontexten är Buchts uteblivna framgång ett misslyckande. För det finns ett bortglömt Sverige, ett Sverige som personifierar det land som håller på att gå sönder. Där en polisbil inte synts till sedan gengasens tid, där samhällsservicen försvinner, där det i princip är omöjligt tt driva ett företag, där ungdomarna flyttat till städerna.
I helgen höll Centerpartiet sina kommundagar, inte i någon glesbygdskommun, utan på Arlanda flygplats. En finkänslig vink till den rödgröna regeringen att flyget behövs för att Sverige inte ska gå sönder än mer, för att vissa delar av landet inte ska isoleras.
Att klart och tydligt ta ställning för det bortglömda Sverige borde vara en självklar uppgift för Centerpartiet ett valår som detta.