Ulrika Sparres verk tar avstamp i sociala och politiska frågor. Det är inte bara i Skellefteå som hennes verk provocerar.
I den ena ringhörnan står Anders Jansson, museichef för Museum Anna Nordlander och vd för Skellefteå Museum, i den andra de ”nya” Sverigedemokraterna i Skellefteå.
Det som det bråkas om är ”Jag är störst”, ett ljudkonstverk av Ulrika Sparre. Tanken är att hon ska ställa ut på Museum Anna Nordlander under sommaren och tidig höst, fram till valdagen.
”Jag är störst” har formen av ett muslimskt böneutrop och vill, som hon själv skriver, föra ett samtal runt samtida livsåskådning, sekularisering och individualismen som följd av ett kapitalistiskt västerländskt samhällssystem, där tron på oss själva är den enda vägen.
Äntligen någonting som kan liknas vid början till ett konstbråk i Skellefteå. Det var länge sedan sist. Vill minnas att senast det tjafsades om konsten var när Kristdemokraterna inte ville att kommunen skulle ta emot Sture Meijers generösa donation, runt 200 verk.
Sedan var det ju någon eller några som brände ner konceptkonstnären Lars Vilks björntorn vid vid Skellefteälven.
För att inte tala om Bo Holmlunds granitskulptur ”Lyftet – en ankdamm i utveckling” på Möjligheternas torg som sedan den invigdes 1995 har beskyllts för att vara en fallossymbol. Den gjorde en KD-politiker till en valfråga.
Frågan är vad vi ska ha konsten till. Om vi ska nöja oss med fiskegubbar med pipan instucken i mungipan, barn med tårarna rullande nerför kinderna och röda stugor i solnedgång placerade vid någon spegelblank insjö, eller om konsten ska få vara provokativ, utmanande och politisk.
Förväntningarna på en kommunal konsthall är många och många gånger motstridiga. Den ska vara ett fönster mot stora vida världen, men också visa tillräckligt många av ortens egna talanger för att inte stöta sig med den lokala kultureliten. Den ska ligga i framkant, konstnärligt, utmana och provocera. Och samtidigt älskas av alla.
Det är en omöjlig uppgift. Mycket bättre och enklare blir den inte av att det finns politiker/politiska partier som lägger sig i, vill agera smakråd, försöker bestämma vad vi enkla samhällsmedborgare ska tycka och tänka. Härvidlag är inte Sverigedemokraterna i Skellefteå ensamma.
Konst i alla dess former, vare sig den uttrycks genom musik, teater, dans, litteratur, performance eller bild, måste vara fri. Konst ska provocera, och väcka känslor. Kulturyttringar behöver heller inte vara smakfulla eller politiskt korrekta.
Vi behöver både exotiska damer och pittoreska stugor och konst som tar avstamp i dagens samhälle. Man kan självklart tycka vad man vill om enskilda konstverk, men i valet mellan experimentlusta och ängslighet är det självklart att konsthallarna ska välja det förstnämnda.
Slutligen tror jag att konsthallschefen Anders Jansson ska skicka en blomma till Sverigedemokraternas lokala partiorganisation här i Skellefteå. Med tanke på den debatt som SD startat med sitt inlägg på norran.se (”Böneutropen inskränker friheten”, 8/4 2018) har utställningen fått en massa gratis reklam.
När krutröken har lagt sig, om det nu blir någon sådan, kan vi förhoppningsvis få en seriös debatt kring invandrare, islamofobi, konstens roll i samhället, och en hel del annat, inför valet i höst. Det hade varit välgörande. Frågor som väldigt gärna och ofta blir polariserade kunde förhoppningsvis bli lite mer nyanserade.