Den senaste veckan har 16 personer skjutits i olika delar av landet – fyra har avlidit.
Sverige har att handskas med en ”ny” typ av kriminalitet, gängkriminaliteten. Hur många av skjutningarna som går att koppla till den är svårt att veta. Men en sak är säker. De kriminella gängen är ute efter att skada varandra, våldet är grovt och oförutsebart, och sjukvården involveras. Bara på Skånes universitetssjukhus i Malmö och Lund har över 80 skattskadade vårdats sedan 2015.
Statsminister Stefan Löfven (S) lovade i helgens sommartal i Eskilstuna att ”gängen ska knäckas” och presenterade en mångmiljardsatsning på polisen de närmaste åren. Moderaterna vill ha en straffskärpning som ska gälla vid skadegörelse och hot vid sjukhus och hälsocentraler.
Det var oroligt vid Karolinska sjukhuset i Stockholm efter dödsskjutningarna i Tensta och i Östberga. Anhöriga, vänner och bekanta samlades vid akutmottagningen, det var stökigt och rörigt, vårdpersonalen kände sig hotad.
– Det var en väldigt hotfull stämning. De stirrade på mig när jag gick förbi. Jag kände ett större obehag än jag någonsin känt på arbetsplatsen, berättar en sjukhusanställd på Karolinska sjukhuset för tidningen Expressen (10/8 2017).
På Skånes universitetssjukhus i Malmö har man vidtagit en rad säkerhetsåtgärder, bland annat spärrar polisen av utanför akutmottagningen så fort en skottskadad kommer in. Men samtidigt är det inte på akuten, eller på intensivvårdsavdelningen, som de flesta och största problemen uppstår utan inne på vårdavdelningarna.
Okej, jag gillar inte att slå in öppna dörrar, men nu gör jag det: Vi kan inte ha det så här, det är fullständigt oacceptabelt att personal, patienter och besökare ska känna sig hotade. Hur ska personal som känner sig hotad, eller är rädda, kunna göra ett gott jobb? Svar: Det kan de inte.
Jenny Sonesson, tidigare politiskt sakkunnig hos Liberalerna, skriver så här i en krönika i Dagens Samhälle (18/8 2017): ”Frågan som måste ställas är om personer som bedöms som farliga överhuvudtaget ska ligga inne på vanliga vårdavdelningar. Den här diskussionen måste tas, allt pekar på att problematiken eskalerar. Det borde finnas säkerhetsklassade kliniker, kanske i anslutning till fängelser eller rättspsykiatrin, för hotfulla patienter där deras entourage portas.”
Att som i Malmö spärra av akutmottagningen så fort en skottskadad kommer in är en annan väg att gå. Säkerhetsvakter, överfallslarm, nära samarbete med polisen och specifikt upparbetade rutiner för den här typen av händelser finns på alla sjukhus. Men så länge de gängkriminella patienterna och deras anhöriga och vänner utgör ett säkerhets- och arbetsmiljöproblem måste den här diskussionen hållas levande.
Hittills har skjutningar och sprängdåd med risker för allmänheten varit ett problem koncentrerat till södra Sverige – i princip okänt i norr. Säkerhetsrutinerna vid Universitetssjukhuset i Umeå är därför inte lika omfattande. Men det finns en ”god beredskap” om någonting skulle hända och säkerhetsvakter dygnet runt.
Utan gängkriminalitet blir naturligtvis problemet mindre. Men mer pengar till polisen, och ett löfte från självaste statsministern att ”gängen ska knäckas”, är långtifrån nog. Problemet är att de kriminella vägrar lyssna på Löfven, den organiserade brottsligheten breder ut sig.
Så frågan är vad Löfvens löfte egentligen är värt. De kriminella gängen låter sig inte knäckas av vare sig statsministerns fagra löften eller en polis som mest tycks jobba med småbrott med hög uppklaringsnivå för att fixa till en bra statistik.