Fler än Museum Anna Norlander behöver vara modiga. På bilden Paula Urbanos utställning ”Väntans proportioner”, som handlar om en flyktings tillvaro där ovisshet samsas med klaustrofobiska känslor.
Vård och omsorg är den viktigaste valfrågan för väljarna.
Det visar en färsk undersökning från undersökningsföretaget Novus. Efter vården och omsorgen kommer invandring och flyktingpolitik, och därefter skola och utbildning, miljö och klimat och på femte plats integrationen. (Sveriges Radio 3/6 2018)
Kulturpolitiken finns på plats … nu ska vi se … den finns överhuvudtaget inte med.
Men det borde den göra. För kultur handlar inte bara om teater, dans, musik och litteratur. I vid bemärkelse omfattar kulturen all mänsklig aktivitet: beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, trossystem och konstarterna.
Ur det perspektivet är kulturpolitiken superhett sprängstoff, en tummelplats för mer eller mindre nationalistiska idéer.
Skellefteå ska få ett kulturhus. Det är i varje fall tanken. För någon vecka sedan tippade några lastbilar grus på tomten, som sedan nogsamt lades ut och plattades till. Mer än så hände inte.
Vad kan vi då vänta oss av Skellefteås nya kulturhus när det står klart.
– Det ska vara ett modigt kulturhus, sa kulturnämndens ordförande Emilia Hallin (S) i en fullmäktigedebatt för en tid sedan.
Tyvärr var det ingen fullmäktigeledamot som hakade på, frågade vad hon egentligen menade med ett ”modigt kulturhus”.
Är Västerbottensteatern modiga i sina val av pjäser? Är biblioteket det i sina inköp av böcker? Hur är det med Skellefteå konsthall?
Modigast är utan tvekan Museum Anna Nordlander (MAN). Så här formulerar de själva sitt uppdrag: ”Museum Anna Nordlander har som mål att provocera, engagera och synliggöra konsten i samhället. Verksamheten bygger på publikens delaktighet där medskapande är en viktig del. MAN vill utmana bilden av vad ett konstmuseum kan vara, och ställer frågor om vårt samhälle, nu och i framtiden.”
Det är modigt, naturligtvis under förutsättning att man lever upp till sin målsättningen.
Fler kulturinstitutioner i Skellefteå med målet att provocera, engagera och ställa frågor om vårt samhälle, nu och i framtiden?
Vad politikerna i Skellefteå vill med kulturhuset är en fråga som hamnat i skymundan. Ibland känns det som om den bärande tanken – förutom att kombinera kulturen med ett kongresscentrum och en hotelldel – var att samla den offentligt stöttade kulturen på ett och samma ställe.
Kulturhuset placerades i centrum, men man glömde att ge kulturen en central roll.
Hur stor motståndskraft har ett liberalt samhälle utan sina kritiker?
Det är en oerhört relevant fråga i tider som dessa när Sverigedemokraterna utan att rodna använder kulturpolitiken som ett verktyg för att genomföra sin nationalistiska agenda. Det är de inte först i historien med.
Nuförtiden anordnas dock inte bokbål. I stället finns det SD-debattörer som förordar att det bara ska finnas böcker på svenska på svenska bibliotek. Samma mål, olika medel. ”Snuskig” konst och abstrakta motiv ställs mot ”riktig” konst, alltså sådan som ”föreställer någonting”.
Det är den här utmaningen som dagens och morgondagens politiker måste ta sig an. Inte bara på riksplanet, utan också i kommunerna. Det finns fortfarande tid att bilda opinion, bygga allianser och sprida kunskap.
Men innan kulturhuset står klart för invigning måste övriga partier i fullmäktige formulera sig och reflektera över kulturens roll i samhället och i politiken.
Med rätt redskap och resurser kan kulturhuset göra skillnad. Men då krävs det också att Skellefteå kulturhus blir ett kulturhus som vågar – och som vågar utmana.