Kristdemokraterna. Att ta den konservativa nischen i svensk politik har hittills visat sig omöjligt för Ebba Busch Thor. Foto: Pontus Lundahl/TT
Det är en gammal sanning att när Kristdemokraterna ligger illa till så slänger de in en kändis.
Att EU-parlamentarikern Lars Adaktusson vann omröstningen på Kristdemokraternas riksting i Uppsala om posten som andre vice ordförande understryker kändisskapets betydelse i Alliansens svagaste parti. För vad är väl riksdagsledamoten Emma Henriksson mot Lars Adaktusson, känd från tv.
Hade kändisfaktorn varit avgörande skulle Kristdemokraterna ha varit ett av de största partierna i riksdagen. Men nu är det nu inte så. Partiet kämpar i stället för att över huvud taget hålla sig kvar. I Svensk väljarbarometers senaste sammanställning landar KD på 3,2 procent. Trenden är allt annat än uppåtgående.
Nej, kristdemokraternas problem ligger på ett helt annat plan, det politiska. När Ebba Busch Thor blev partiledare i april 2015 var ambitionen att fånga upp vilsna konservativa väljare. Problemet var bara att det hade Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson redan gjort.
När dessutom de nya moderaterna har blivit lite äldre igen – man vill upprätta den förlorade hedern inom försvars-, rätts- och migrationspolitiken – har det politiska utrymmet krympt betänkligt för Kristdemokraterna.
När de flesta profilfrågor redan är intecknade av andra partier vänder sig Kristdemokraterna mot vård- och äldreomsorgspolitiken: fler vårdplatser, vårdplatser i primärvården, en återinförd kömiljard, patientansvariga läkare och helg- och kvällsöppna vårdcentraler.
Sverige behöver tveklöst ett parti med fokus på sjukvård och äldreomsorg. ”Vi vill ta ledartröjan i centrala välfärdsfrågor”, konstaterade partiledaren Ebba Busch Thor i sitt inledningsanförande. Där finns också ett betydande antal röster att hämta. Sjukvården har seglat upp som en av de viktigaste frågorna. Men frågan är om det räcker.
I valen 2010 och 2014 kom Kristdemokraterna in i riksdagen tack vare allmänborgerliga taktikröster. De kommer att behöva ett betydande antal sådana i nästa års val. Men frågan är om de får det. Moderaterna har nog med egna problem, opinionsraset gör att stödet därifrån är allt annat än säkert.
Samtidigt är Alliansen beroende av att Kristdemokraterna kommer in i riksdagen för att det ska finnas underlag för en borgerlig regering. Man kan med fog säga att Alliansen och dess väljare har betydande taktiska bekymmer.
Visst kan man som liberal ha synpunkter på kristdemokraternas ställningstaganden i en del frågor, som socialliberal i ett antal till, men i grund och botten är KD ett stabilt borgerligt parti med stabila borgerliga ställningstaganden.
Huvudalternativet för borgerliga väljare och partier måste vara en tredje alliansregering. Men för att det ska bli verklighet behövs förmodligen en situation nära valdagen när det väger jämnt mellan blocken. Då blir det återigen intressant att se till att KD behåller sina platser i riksdagen. Då blir det återigen intressant att rösta taktiskt och strategiskt.
Därmed blir Kristdemokraternas vara eller inte vara i riksdagen en angelägenhet för hela Alliansen.
Men samtidigt är det ett högriskprojekt att försöka se till att KD klarar fyraprocentsspärren. Bortkastade taktikröster är ingenting värda.