Nu kommer de årliga sammanställningarna. Några av dem innehåller positiva siffror och trevlig läsning, men det gör långtifrån alla.
Reportrar utan gränsers årsrapport är ingen upplyftande läsning, det har den förresten sällan varit. Visserligen dödades färre journalister i år än på länge, men en tungt vägande orsak och förklaring därtill är att de flesta tvingats lämna Syrien, Libyen och Jemen.
Med andra ord har färre dödats för att några länder blivit så farliga att arbeta i att journalisterna tvingats överge dem för att klara livhanken.
Det är en minst sagt skrämmande utveckling.
Det farligaste landet för journalister är fortsatt Syrien, där dödades tolv i år, följt av Mexiko, där elva dödades. Skillnaden är att i Syrien har de som omkommit rapporterat från fältet, de har dödats av exempelvis en självmordsbombare eller en granat, medan de journalister som dödats i Mexiko har varit primära måltavlor.
I Afghanistan dödades nio, i Irak åtta och i Filippinerna fyra. Lägg därtill två saknade, 54 journalister som hålls som gisslan och 326 som har frihetsberövats.
I många länder är journalistiken ett yrke på liv och död. Men om journalisterna tystnar, vem ska då bära vittnesmål om de ohyggligheter som pågår dygnet runt världen över.
Men det här handlar inte bara om länder långt bort, på andra sidan jordklotet. Bakom kulisserna i semesterlandet Turkiet har president Erdogans alltmer auktoritära styre fortsatt sina ansträngningar att tysta kritiker. I Ungern och Polen försöker regimen få kontroll över journalistiken med hjälp av nya och omfattande medielagar.
2017 var också året när man kunde läsa om Sverige i Reportrar utan gränsers internationella rapport. Frilansjournalisten Kim Wall misstänks ha mördats av den danske ubåtsbyggaren Peter Madsen när hon skulle göra ett reportage om honom ombord på hans ubåt.
Antalet kvinnliga journalister som dödats har dubblerats sedan 2016. De flesta har varit erfarna undersökande journalister: Daphne Caruana Galizia i Malta, Gauri Lankesh i Inden och Miroslava Breach Velducea i Mexiko.
– Grävande journalister som arbetar med kontroversiella ämnen som organiserad brottslighet, korruption och miljöskandaler har blivit måltavlor för dem som inte vill att deras ljusskygga verksamhet ska belysas, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser.
Många människor lever i länder som hamnat i medieskuggan, de är hänvisade till auktoritära, och många gånger korrupta, regeringars egen nyhetsrapportering. Upprepad kritik från FN har inte hjälpt. De journalister som utmanat makten har i bästa fall fängslats, i sämsta fall avrättats.
I detta sammanhang är det åter på sin plats att uppmärksamma den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak. Han har utan rättegång suttit fängslad i 16 år och 94 dagar för sina åsikters skull. Sverige måste fortsätta driva hans kamp, måste fortsätta uppmärksamma hans fall, och andra liknande fall i världen.
Den typen av hot mot pressfriheten finns inte i Sverige. Här ser hoten annorlunda ut. I takt med att tidningsredaktionerna krymper bygger kommuner och myndigheter ut sina pressavdelningar. De bjuder på tillrättalagda nyheter med ambitionen att om inte försöka styra så i varje fall påverka informationsflödet. Ungefär på samma sätt som många länder med begränsad pressfrihet arbetar.
Det är en farlig utveckling när det journalistiska fältet öppnas för tillrättalagda budskap utan kritisk granskning.
I slutändan är det du som medborgare som drabbas.
