Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt har skaffat sitt parti en position som ger stort inflytande över socialdemokratisk politik. Foto: Henrik Montgomery/TT
Den här melodin är den bästa jag gjort, den är jädrigt, jädrigt bra.
Det är svårt att inte tänka på en fri tolkning av Povel Ramels ”Nya skrytvalsen” när man lyssnar på Jonas Sjöstedt, partiledaren för Vänsterpartiet. Men oavsett vad man tycker om partiets politik så har han anledning att skryta. Riksdagens tredje minsta parti har lyckats skaffa sig en maktposition i svensk politik.
Dessutom har valdagens 5,7 procent förvandlats till 7,5 i opinionsmätningarna.
Men den positionen har V inte fått av bara egen kraft. Allianspartiernas ovilja (oförmåga) att utnyttja sin ställning i riksdagen ligger i mångt och mycket till grund för Vänsterpartiets inflytande och regeringens vänstersväng. Statsminister Stefan Löfven (S) har varit nödd och tvungen att söka stöd hos V.
Vänsterpartiets inflytande har dock inte stannat inte vid avgiftsfri mammografiscreening för kvinnor mellan 40 och 74 år, förbättrad förlossningsvård, avgiftsfri öppen hälso- och sjukvård från 85 år, en satsning på ungas psykiska hälsa, gratis medicin för barn och en hel del annat.
Betydligt mer problematiskt blir Vänsterpartiets inflytande när det gäller frågan om en vinstbegränsning, som i praktiken är liktydigt med ett vinstförbud, för välfärdsföretag. Tack vare långvarig, och som det visat sig framgångsrik, opinionsbildning har V fått regeringen att verka för slopad valfrihet i skolan och omsorgen.
Att det finns en hel del kommunpolitiker, av allehanda politisk färg, som insett vad ett ”förbud” för friskolor och privat äldreomsorg skulle innebära för kommunerna, ja, det tycks inte oroa Jonas Sjöstedt och kompani det minsta.
Att Vänsterpartiet fått inflytande över svensk politik märktes inte minst i Jonas Sjöstedts tal på helgens kongress i Karlstad där han anklagade S för att ha ”glidit högerut” och ”bidragit till den ökade ojämlikheten i Sverige”. Detta trots att Socialdemokraterna tagit flera steg åt vänster.
Han kritiserade Stefan Löfven för att han vill regera med Centerpartiet och Liberalerna och Miljöpartiet för att de pratat om att regera med Moderaterna.
Självklart var hans ord om att Vänsterpartiet ”i dag är Sveriges enda vänsterparti” i första hand riktat till trogna sympatisörer, men också till den falang inom Socialdemokraterna som känner sig obekväma med nuvarande S-politik, som vill att partiet ska förflytta sig ännu längre vänsterut.
Vänsterpartiets kongress är slut. Valplattformen är antagen. Hur mycket eller lite som V får igenom avgörs i höstens val.
Förmodligen kvittar det hur mycket Jonas Sjöstedt än gnolar på sin skrytvals. Det finns nämligen mycket som talar för att Vänsterpartiet fortsättningsvis inte får samma inflytande över svensk politik som under den här mandatperioden. Det är bra för Sverige.
Inför kongressen handlade mycket om en portad och avhoppad tidigare partiledare, en riksdagsledamot som bojkottar kongressen och kritik om toppstyrning inom partiet. Efter valet lär det handla om att behålla det politiska inflytandet. Om så inte sker lär de stridigheter som finns inom partiet komma upp till ytan.