Foto: Pär Lindström/Norran
Tiggeriet är inte ett av de större problemen. Ändå kommer det med stor sannolikhet att bli en valfråga.
Regeringen överväger att införa ett nationellt tiggeriförbud.
Skånska Vellinges planer på ett sådant, med hänvisning till lokala ordningsföreskrifter, stoppades av länsstyrelsen i höstas.
I Eskilstuna vill en majoritet i kommunstyrelsen – Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet – införa en ny paragraf i de lokala ordningsföreskrifterna som innebär att den som ägnar sig åt ”passiv pengainsamling” är tvungen att söka tillstånd hos polisen.
Samtidigt, i en annan del av Sverige, i Skellefteå, säger en klar majoritet i kommunstyrelsen nej till kraven från Moderaterna och Sverigedemokraterna på ett lokalt tiggeriförbud.
Motionerna från SD och M ser lite annorlunda ut, men andemeningen är densamma. Inga tiggare på våra gator (M), eller i varje fall inga tiggare där vi inte tillåter människor att tigga (SD). Inget parti stödde Sverigedemokraternas motion medan endast Moderaterna stödde sin egen.
Någon diskussion blev det däremot aldrig i kommunstyrelsen, den lär komma när frågan ska upp i fullmäktige i februari.
Diskussionen kring tiggarnas vara eller inte vara utanför affärer och gallerior är en fråga som skär rakt genom partilinjerna.
Ingen vill se tiggare på gator och torg.
Ingen vill att människor ska behöva be andra om pengar till sitt och sina barns uppehälle.
Den springande punkten är vad vi gör åt det.
Lösningen för Rumäniens och Bulgariens romer finns i deras hemländer. Men de är uppenbarligen högst ovilliga att ta detta ansvar.
Så vad gör vi?
Åsa Regnér (S) är barn-, äldre- och jämställdhetsminister. Hon har tidigare uppmanat svenskarna att inte ge pengar direkt till tiggare utan i stället stödja organisationer som arbetar i tiggarnas hemländer. Hennes budskap rimmar falskt som jag vet inte vad.
För den socialdemokratiskt ledda regering som hon representerar var 2016 först i EU med att avskaffa det gåvoskatteavdrag som den tidigare Alliansregeringen införde. Det har inte gjort det lättare för de organisationer som Regnér sätter sina förhoppningar till.
Majoriteten av tiggarna på Sveriges gator och torg har tagit sig hit frivilligt – men en del av dem utnyttjas av kriminella. Tiggarna utsätts för bland annat människohandel och utpressning. Det slog polisen fast i en rapport redan för något år sedan.
Det går det inte att blunda för. Men det är inte tiggarna som ska jagas, det är de kriminella nätverken som styr och ställer i bakgrunden. Det är så en rättsstat borde agera. Det är så en rättsstat agerar när det gäller annan kriminalitet.
Att vilja införa ett tiggeriförbud med hänvisning till den kriminalitet som följer i tiggeriets fotspår är att jaga brottsoffer. Så agerar inte en rättsstat.
Antiziganismen är djupt rotad, inte bara i Sverige. Men ett förbud mot tiggeri kommer inte att minska romernas utsatthet. Risken är i stället att de intoleranta och trångsynta får några vedträn att kasta in på fördomarnas evigt brinnande brasa. Att förbjuda någon i nöd att be medmänniskor om hjälp är att normalisera hjärtlöshet.
Och då har vi inte ens nuddat vid alla knepiga juridiska distinktioner. Hur ska en lagtext kunna skilja på en romsk tiggare och en svensk tonåring som tappat sitt busskort och ber om en ”slant” till bussen hem. Ett tiggeriförbud riskerar att bli en ”rättsteknisk mardröm”, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz.
Bara populister låtsas att det finns snabba och enkla lösningar på tiggeriet och dess problematik.