En av Tecknar-Olles bästa teckningar härrör från ett kyrkoval.
I Sixtinska kapellet andas Gud fader själv liv i Adam, den första människan, i Michelangelos takfresk ”Adams skapelse”. I Tecknar-Olles version pekar Gud med hela handen mot människorna nere på jorden och ryter: ”Gå och rösta”. Det är precis vad kyrkovalet handlar om, att gå och rösta.
Trots att ungefär 63 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade i det förra kyrkovalet 2013, och i det förrförra. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.
Vill man spetsa till det kan man säga att de enda som bryr sig är kyrkopolitikerna och de politiska partier som vill hålla kvar kyrkan i sitt grepp.
De partierna är framför allt Socialdemokraterna och Centerpartiet. Socialdemokraterna ser sig själva som det maktbärande partiet och tycker sig därmed ha rätt att lägga näsan i blöt varhelst det finns väta. Centerpartiet vill troligen fortsätta värna de gamla traditionella kopplingarna mellan landsbygds- och hembygdsrörelsen och kyrkan.
Ett tredje parti som gärna vill blöta ner näsan i kyrkopolitiken är Sverigedemokraterna. Eftersom så få röstar i kyrkovalet är det lätt att få mandat, i varje fall på lokal nivå. Det insåg SD tidigt. Kyrkovalet 2009 användes framgångsrikt som en språngbräda till riksdagsvalet 2010.
Om deras framgångar i riksdagsopinionen även avspeglar sig i kyrkovalet är det inte omöjligt med dubblerat stöd. Sverigedemokraterna ställer också för första gången upp i valet till kyrkofullmäktige i Skellefteå pastorat.
Vad kan då Sverigedemokraterna tillföra Svenska kyrkan och kyrkopolitiken?
”Det borde vara självklart: Sverigedemokraternas ideologi kan inte förenas med den kristna trons grundläggande värderingar. Det har varit tydligt från första början och det blir allt mer uppenbart för varje dag som går”, skriver Elisabeth Sandlund i en ledare i tidningen Dagen (partipolitiskt obunden på kristen grund).
Alltså, noll och intet.
Men på ett annat plan kan Sverigedemokraterna tillföra kyrkopolitiken en hel del. När SD lanserade sitt kyrkovalsmanifest passade man på att peka ut Socialdemokraterna till huvudmotståndare.
Därmed hade en ny och tydligare kyrkopolitisk konfliktlinje skapats. Den gamla mellan politiskt obundna grupper och de traditionella politiska partierna kommer därmed att minska i betydelse.
En stark ideologiskt präglad konfliktlinje mellan statsbärande socialdemokrater och uppstickande sverigedemokrater som anser att S fört Sverige i helt fel riktning – både i kyrkan och i samhället i stort – borde kunna ge större massmedial uppmärksamhet, som i sin tur skulle kunna betyda ökat valdeltagande.
Men då måste också partierna och de partipolitiskt obundna grupperingarna berätta vad de vill; arrangera valmöten, informationskvällar, helt enkelt vara aktiva och torgföra sitt budskap.
Kyrkan är viktig för många, det får vi aldrig glömma. Det räknas som en självklarhet att den ska finnas där vid livets stora högtider, både i glädje och i sorg.
Det är verkligen hög tid att kyrkans medlemmar bryr sig om vem som styr och ställer i kyrkan.
Det är också hög tid för de politiska partierna att lämna kyrkopolitiken, och att de som väljs gör det på kyrkliga meriter och kyrkligt engagemang, inte på partipolitiska.