Att vi lever i en orolig värld håller de allra flesta med om.
Att Sverige måste kunna försvaras, att frihet och suveränitet är värt att värna är också självklarheter. Eller rättare sagt borde vara det. Men för att försvara Sverige behövs det pengar, och pengar till försvaret tycks det nuförtiden finnas ont om.
Det gjorde att först Liberalerna och sedan Kristdemokraterna hoppade av försvarssamtalen mellan regeringen och den borgerliga alliansen. Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna fick vara med och förhandla.
Med två borgerliga partier på åskådarläktaren – Liberalerna och Kristdemokraterna – som anser att försvaret behöver mer pengar kunde försvarsminister Peter Hultqvist (S) på onsdagsförmiddagen meddela att de blocköverskridande försvarsförhandlingarna var i hamn.
Försvaret får 2,7 miljarder kronor extra per år fram till 2020 – totalt 8,1 miljarder. Överbefälhavare Micael Bydén hade begärt minst nio miljarder extra. Han kastade också in en brasklapp i ett pressmeddelande: ”Man måste också komma ihåg att Försvarsmaktens långsiktiga behov och utveckling inte är en del av uppgörelsen.”
I klartext betyder det att de nya miljarderna i bästa fall täpper igen hålen i försvarsbudgeten, men knappast till mer. Samtidigt som det behövs nya pengar för att kunna fortsätta öka beredskapen och göra nödvändiga investeringar. Vissa bedömare varnar till exempel för kostnadsutvecklingen på vapensystem.
Försvarsminister Peter Hultqvist såg nöjd ut. Nöjd med att han efter mycken möda och stort besvär i varje fall lyckades få med sig två borgerliga partier på uppgörelsen. Frågan är hur nöjda statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) är.
Den nuvarande regeringen håller hårt i plånboken när det gäller mer pengar till försvaret.
Nu ska inte bara den rödgröna regeringen kritiseras för försvarets finansiella problem. Sanningen är att både borgerliga och rödgröna regeringar får dela på ansvaret. 1998 satsade Sverige motsvarande två procent av BNP på försvarsbudgeten. Lite mer än tio år senare menade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) att försvaret är ett särintresse. I dag motsvarar försvarsbudgeten en procent av BNP.
Eller som Liberalernas partiledare Jan Björklund konstaterar på Twitter när han kommenterar ett inlägg av den försvarspolitiska debattören Carl Bergqvist, känd som Wiseman, som konstaterar att försvarsuppgörelsens fokus ligger på att ”vidmakthålla så mycket som möjligt av dagens förmåga”: ”Ja, vi lade 2 % av BNP till försvaret i slutet av 90-talet. Då fanns ingen hotbild. Nu finns hotbild och vi hovrar runt 1 %. Ologiskt.”
Jo, så är det, regeringens låga ambitioner på det försvarspolitiska området är ologiska i en orolig värld. De är ologiska i tid när säkerhetsläget kring Sverige har försämrats. De är ologiska i en tid när Ryssland fortsätter med sin militära upprustning. De är ologiska i en tid när det behövs en kraftig förstärkning av den svenska försvarsförmågan.
– Jag tycker att Kristdemokraterna smet från sitt ansvar, sa Peter Hultqvist när KD på måndagen hoppade av. Samma tyckande från försvarsministers sida lär också omfatta Liberalerna.
Man kan verkligen fundera på vem som smiter från sitt ansvar. En försvarsminister som är nöjd med att hålen i försvarsbudgeten fylls igen när det svenska försvarsförmågan behöver förstärkas, borde ta sig en funderare på vem som tar sitta ansvar och vem som inte gör det.