Plötsligt blev Liberalerna ett lite gråare, ett lite färglösare parti.
I fredags bestämde sig Birgitta Ohlsson för att lämna politiken; sina uppdrag i partiledning och partistyrelse, men hon kommer att sitta kvar i riksdagen till vidare. Detta sedan Liberalerna i Stockholms län i en rådgivande omröstning förordade partiledaren Jan Björklund framför Birgitta Ohlsson.
”Jag har inte levererat tillräckligt stöd för min kandidatur och tar förlusten som en kvinna och drar tillbaka min kandidatur”, skriver hon i en debattartikel i Expressen (15/9 2017).
Mer karakteristiskt än så kan knappast Birgitta Ohlssons politiska bana sammanfattas.
Hon har varit oerhört skicklig på att göra avvägningar mellan vilka strider som kan tas utan att förlora kriget. Men efter att än en gång ha förlorat striden om partiledarposten insåg hon att hon inte skulle vinna kriget och gjorde det enda rimliga; hissade kapitulationsflaggan.
Birgitta Ohlsson blev aldrig den där sortens politiker som alltid snällt och lydigt fogade sig efter partiets linje. Även om hon ingick i ett politiskt kollektiv förlorade hon aldrig sin personliga integritet. När riksdagen röstade i FRA-frågan lade hon ner sin röst, men först efter att ha opponerat sig och drivit opinion på området.
Den sortens politiker är lätta att respektera.
Den sortens politiker finns det alldeles för få av i dag när knapptryckarkompanier rycker fram.
Birgitta Ohlsson har sina anhängare, men väcker också irritation, både inom och utom partiet. Men att få starkt stöd i sociala medier, och ha många följare på Facebook, är en sak, att leda ett parti som Liberalerna, med en sällan skådad åsiktsbredd, är någonting helt annat.
Samtidigt är Liberalerna i akut behov av förnyelse. Med Jan Björklund som partiledare har man blivit ”cementerat” kring fem procent. Det är väldigt länge sedan partiet ens varit i närheten av Westerbergeffekter och Lejonkungar.
När Folkpartiet blev Liberalerna var det många som hoppades att devisen ”vi är vad vi heter” skulle markera en nystart, att det skulle vara verkstad bakom orden. Nu blev det inte så. Och nu är den som skulle kunna ha förvandlat Liberalerna till ett annat parti, jag skulle vilja säga ett mer spännande parti, borta ur leken.
Det är alltid svårt att förutse hur Liberalernas partiledare använder sitt mandat. Vilken väg L hade tagit med Ohlsson som partiledare är därför svårt att veta, men det går bra att spekulera.
Birgitta Ohlsson delar partiledare Björklunds åsikter på tunga områden som skatter, försvar och skola. Samtidig pratar hon hellre jämställdhet och mänskliga rättigheter än skol- och försvarspolitik. I somras sa hon i en intervju i Aktuellt att hon vill ha ”mera raka rör och mera socialliberala inslag” i politiken.
Det är precis vad Liberalerna behöver.
Men mest oroväckande är ändå att med Jan Björklund som partiledare har dörren till ett samarbete över blockgränsen slagits igen med en smäll.
Birgitta Ohlsson hade gärna sett ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. Björklund kan visserligen tänka sig ett blocköverskridande samarbete – men bara om hela Alliansen deltar.
Vilket är en omöjlighet nu när Moderaterna och Kristdemokraterna rört sig högerut och öppnat för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Ska Stefan Löfven bilda regeringen även efter nästa val återstår bara att fortsätta flörta med Vänsterpartiet.
Båda alternativen är lika illa för Sverige.